Vallentuna kommun bygger bostäder i vilka människor riskerar att brännas till döds! Jag vill inte vara elak men det är något som inte stämmer här!

Här - vid kommunens värst olycksdrabbade tågkorsning där flera unga människor har dött och 89 meter från Aerosol - bygger Vallentuna kommun bostadsområdet Tegelbruket i strid mot svensk lag och det av EU antagna Sevesodirektivet. (Fotot taget från Aerosols grindar.)

Sedan Vallentuna kommun upplåtit marken byggs just nu radhus längs Banvägen, på andra sidan järnvägen, mitt emot Aerosol. Området kallas Tegelbruket och ska så småningom bestå av 130 nya bostäder. Av en gammal artikel av Calle Godani i Mitti 2008 framgår att avståndet till sprayfabriken är 89 meter.

Det måste vara ett misstag, tänker jag.

Alla och i synnerhet kommunledningen vet att det enligt EU:s bestämmelser, svensk lagstiftning och det så kallade Seveso-direktivet krävs ett skyddsområde på minst 200 meter kring Aerosol som inte får bebyggas. Så vad har hänt? Har kommunens (o)ansvariga politiker blivit galna? 200 meter kan ju inte vara någon big deal, tänker jag. Och det är det förstås inte heller.  

Om det inte vore för Ray Idermarks ärvda gärde!   



Arvegärdet med Banvägen till vänster och Teknikvägen
 till höger. I bakgrunden ses Sörabhuset och den röda längan
förr hyrdes av Tuna Växtverk och sedan Gengåvan.

I lokalbladen har vi på sistone kunnat läsa om kommunfullmäktiges ordförande Ray Idermarks (M) befängda planer på att bebygga arvegärdet - den åkermark som avgränsas av Banvägen/Teknikvägen/Svedjevägen och fd pizzerian Nordins. Det har varit en pinsam läsning om girighet.

Först trodde jag att Ray Idermark hade fått humor och startat en ny revyförening men så väl var det inte. Tydligt inspirerad av partibrodern, kommunalrådet Örjan Lid (M) och hans olustiga sätt att sko sig på kommunen, så har Ray Idermark lyckats få kommunens planarkitekter att projektera arvegärdet med 160 bostäder - trots rådande byggförbud. Det talas om halvmetertjocka, brandsäkra väggar och explosionssäkra fönster som inte ska gå att öppna.

På 50 meters avstånd från Aerosol!

Länsstyrelsen säger förstås nej. Det är alldeles för farligt. Men Ray Idermark har fått för sig att arvegärdet ska generera pengar och inte bara pengar utan stooora pengar och då struntar han uppenbarligen i trams som svensk lagstiftning, EU:s bestämmelser och Seveso-direktivet. Från sin upphöjda men tämligen oförtjänta position tar han sig helt enkelt den rätten. Som om lagar och regler bara gäller andra med honom och hans kompisar som lysande undantag.  

Ray Idermark (M)
Foto: Tommy Jansson

Den som har sett Ray Idermark agera i fullmäktige förstår vad jag menar. Han och hans kompisar visar gärna upp ett tämligen högdraget, föraktfullt och dessvärre dåligt beteende mot politiskt svagare motståndare som de tar sig rätten att behandla som något katten släpat in. Det är en trist och onödig feodalherreattityd som inte hör hemma i en demokrati.

Se till exempel Ray Idermarks behandling av Direktdemokraternas Per Norbäck i två videos här och hans ytterst obehagliga hantering av Lasse Barkström (S) i Vallentuna Nya vecka 9, 2014.
Jag vet inte vad som har tagit åt honom. Han var bättre förr när han var ung och hade röda hängslen.

- Aerosol ligger som en våt filt över utvecklingen i Vallentuna, sa Ray Idermark till Mitti för en tid sedan. Ska en så farlig verksamhet få omöjliggöra nya bostäder i ett mycket centrumnära läge vid kollektivtrafiken?

Ja, det kan man ju undra. Men Ray Idermark är knappast mannen som ska ställa frågan. Att Aerosol ligger där det ligger är en direkt följd av kommunens egna politiska beslut. Och då kan man liksom inte bara ångra sig och låta företaget ta smällen. Det finns gott om andra gärden att bygga bostäder på i Vallentuna. Särskilt som Aerosol ger kommunen 100 arbetstillfällen och de senaste åren har investerat 30 miljoner kronor i fabriken. Har man gått med på det så får man finna sig i att det är byggstopp runt omkring.

Men det tycker inte Ray Idermark. Det är hans arvegärde det handlar om? 

- Så småningom inser Aerosol själva att de ligger olägligt, sa han vidare till Mitti som om han hoppas att företaget plötsligt bara ska dra härifrån.
Ändå är han fullt medveten om att kostnaderna för en flytt kommer att uppgå till cirka 100 miljoner kronor. Kommunen vill inte betala, påstår han. Men så lär det ju bli. Vem ska annars göra det?

Banvägen, Sörabhuset vid Idermarks gärde och Aerosol med de väldiga tankarna vars innehåll alltså är explosivt.

Aerosol har inget ansvar för kommunens olagliga bostadsbyggande. Det har politikerna, de där killarna ni vet som först och främst skor sig själva. Så visst blir det vi som får punga ut med 100 miljoner kronor när det blir så dags, pengar som bättre hade gynnat skola, vård och omsorg. Ray Idermark & Co kommer att två sina händer. Mer ansvar för sina politiska beslut behöver de inte ta. 

- Vi kunde inte göra annat, kommer de att säga. Vi kan ju inte ha en livsfarlig fabrik bland alla bostäderna. Vi måste tänka på barnen så vi var tvungna att ta den kostnaden. Aerosol blir boven i dramat och ut till vänster försvinner Ray Idermark och hans kompisar. De är alla pensionsmässiga och hade väl avgått för länge sedan om det inte var för att de ville säkra en synnerligen lönsam sorti. Strax före valet klubbar de igenom Kristinebergsskogen i Bällsta också. Sedan kanske även Örjan Lid kan vara nöjd när han har fått såväl vatten som avlopp till Påtåker på kommunens bekostnad.

Så vad handlar det då om?

Jo, Ray Idermarks arvegärde ägdes tidigare av hans pappa Gustav Idermark och Ingvar Johansson som förr drev en möbelfabrik i lokalerna med ingång från Svedjevägen där senare Tuna Växtverk och Gengåvan höll till. I huvudbyggnaden, med ingång från Banvägen, fanns Esselte på femtiotalet och numera är det superduperföretaget Sörab som huserar i lokalerna. 

När jag var lokalreporter i Vallentuna (1982-1998) och såg hur de politiska slipstenarna drogs, intervjuade jag vid ett tillfälle Ingvar Johansson på plats i det som då var resterna av möbelfabriken. Han hade ringt och bett mig komma. Orsaken var att han och dåvarande kompanjonen Idermark ville bygga eller upplåta gärdet till ett billighetsvaruhus typ Prylcenter. Kommunledningen sa bestämt nej, så marken blev liggande tom och öde. Under några år fick besökande cirkusar resa sina tält där korta perioder men även det förbjöds på grund av närheten till Aerosol. Tänk om fabriken skulle explodera när cirkustältet är fullt med barn, sa kommunen då - vilket säger något om graden av risk. Sedan dess hänvisas alla gästande cirkusar till Björn Eks flygfält vid Väsbyvägen.

Orsaken är enkel och egentligen självklar. Spray eller rättare sagt drivgasen kan explodera. Det låter visserligen inte så farligt. En sprayburk är väl bara en sprayburk och det har ju aldrig hänt något på Aerosol. 

Men risken finns alltså.
Precis som den fanns i Tjernobyl 1986 och i Fukushima 2011. 

Ja, ja, ja...
På Aerosol finns förstås inget radioaktivt material men risken för en explosion är ungefär lika liten. Eller stor beroende på hur man ser det.
Ingen hade trott att vare sig Tjernobyl eller Fukushima skulle explodera heller.
Likt förbannat så exploderade de.

Och lika överraskade blir vi nästa gång det smäller till oavsett om det är ett kärnkraftsverk eller en kemikaliefabrik i Murmansk eller Vallentuna. Skademässigt ska en olycka på Aerosol jämföras med andra kemikalieolyckor.
Om sådana kan du läsa här och här och här och här och här.

Det som är farligt hos Aerosol är dels att man förvarar stora mängder gasol i tankar (behövs som drivgas i sprayflaskorna) och dels en mängd kemikalier som ska blandas med gasolen i sprayflaskorna. Vid brand kan det bildas mycket giftiga gaser av de kemikalier som förvaras hos Aerosol och gasolen är extremt brandfarlig. Erfarenhetsmässigt vet man att det framförallt är vid tankning som olyckor sker med gasol. Stora tankbilar kommer en gång i veckan eller så för att fylla på gasoltankarna på företaget. Lite gasläckage och en gnista (till exempel en cigarett) kan lätt orsaka en kraftig explosion. Aerosol och tankbilsägarna har synnerligen strikta säkerhetsrutiner kring både tankningen och övrig hantering men någon hundraprocentig säkerhet finns förstås inte.

En kemikalieolycka på Aerosol kan inte bara bränna ihjäl och döda de människor som råkar befinna sig i närheten, farligt gift kan spridas i luften och grundvattnet kan förstöras för lång tid framöver. 
Det är därför rätt märkligt att Aerosol - som ett resultat av dåliga politiska beslut i Vallentuna på femtiotalet - fått etablera sig så nära centrum. Men nu ligger fabriken där. Det är bara att rätta sig efter!

Det som dikterar villkoren för Aerosol och dess omgivning är alltså svensk lagstiftning och det av EU antagna Seveso-direktivet som kom till efter kemikalieolyckan i en industri i Seveso, Italien, 1976.  

Vid olyckan i Seveso bildades dioxiner i en okontrollerad kemisk reaktion vid ett utsläpp från en tillverkare av bekämpningsmedel. Utsläppet av tetraklordibensoparadioxin (TCDD) orsakade att 2000 människor fick behandlas för dioxinförgiftning och 25 km2 mark förgiftades.

Läs om Seveso-katastrofen här och här och här och här och här och här och här.  

EU har antagit Sevesodirektivet som ålägger medlemsländerna – inklusive Sverige och därmed också Vallentuna - att identifiera risker samt förebygga och begränsa riskerna för allvarliga kemikalieolyckor.

I Sverige heter lagen "Lag om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor SFS 1999: 381".

Det finns också en förordning utfärdad av regeringen och föreskrifter från nuvarande Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB. Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet.
Och företaget Aerosol faller alltså under denna lagstiftning.

EU har även antagit det direktiv som kallas Seveso II, som ålägger europeiska länder att identifiera industrianläggningar som är utsatta för risk och att vidta lämpliga åtgärder för att förebygga allvarliga olyckshändelser med farliga ämnen och att lindra följderna av sådana olyckor för människor och för miljön, så att en hög skyddsnivå kan garanteras i hela Europeiska unionen.

Sveriges regering arbetar dessutom med ett Seveso III-direktiv med ännu hårdare regler om vilka du kan läsa här och här.

Grafik: Mitti

Aerosol har särskilt höga säkerhetskrav på sig och ledningen är väl medveten om att de måste kunna agera i händelse av olycka. De tar och har alltid tagit detta ansvar på stort allvar.

Den lokala räddningstjänsten har dessutom en alldeles särskilt utarbetad beredskapsplan för Aerosol så att de ska kunna agera om en olycka sker eller ett tillbud uppstår.

Riskerna är delvis kopplade till lokaliseringen. Ju längre bort från bostadsområden och platser där många människor befinner sig desto mindre är risken att många människor drabbas vid en olycka. Men Aerosol ligger ju nära.

Bostadshus ska följaktligen inte byggas närmare fabriken än 200 meter. Inte ens för att kommunfullmäktiges ordförande Ray Idermark vill öka värdet på arvegärdet. Även om man kan bygga starka väggar och sätta in explosionssäkra fönster så kommer människor och i synnerhet barn att stundom vistas utomhus och därmed riskera att brännas till döds. 

Inte ens de hus som byggs på andra sidan järnvägen - bostadsområdet Tegelbruket - är okej.

Det närmaste huset ligger 89 meter från Aerosol vilket rimligtvis betyder att de byggs olagligt i direkt strid mot Sevesodirektivet.
Om detta sa Aerosols Lars Black i Mitti 2008.

- Där skulle inte jag vilja bo. Det är vår mest riskabla punkt när tankbilarna lossar gasol.

Inte ens Aerosol försöker få oss att tro att det är ofarligt. Den ende som låtsas som det regnar är Ray Idermark och man får känslan av att han vill stoppa fickorna fulla med guldpengar och bara dra.

Se här Calle Godanis artikel i Mitti 2008:

Risken är acceptabel, säger kommunen.

För vem då, undrar jag.
Exakt vem eller vilka accepterar att kommunen bygger bostäder i vilka människor riskerar att brännas till döds?

Värst av allt är kommunledningens förfärande cyniska attityd.

Eller vad sägs om:

"Kommunen har låtit göra en riskbedömning och kommit fram till att risken att dö på 89 meters avstånd från fabriken är så liten att den är acceptabel.
Så här lyder resonemanget:

- Om det smäller kan människor som vistas utomhus i det planerade bostadsområdet dö men sannolikheten att en sådan olycka inträffar är liten.

- Endast en av tio tusen leveranser med tankbil går så snett, beräknar konsulten.

- Av de olyckorna är det bara en liten del som blir så allvarliga att människor 80 meter bort bränns ihjäl - en på tolv miljoner, enligt rapporten.

- Risken är dock så stor att något slags riskreducerande åtgärd behövs, enligt Statens räddningsverk. Kommunen tänker därför bygga ett staket som minskar risken genom att hindra gasmolnet från att komma nära bostäderna innan de antänds.

- Det innebär att personen ifråga kommer att få stå på platsen i 8,3 miljoner år innan den omkommer av en olycka på Aerosol. Det är samma risk som att färdas sex mil i bil."

Jag tar det igen:

Kommunen tänker alltså bygga ett staket som ska minska risken genom att det ska hindra gasmolnet från att komma nära bostäderna - innan de antänds.

Det är så dumt så man tror inte det är sant.

Ett staket!

Driver de med oss?

Vallentuna kommun avser att bygga ett staket till skydd
för människorna i bostadsområdet Tegelbruket då det finns
risk att tankarna hos Aerosol exploderar.

Någon som hört talas om staket i molnnivå?

Eller moln i staketnivå?

I Tjernobyl steg det radioaktiva molnet mer än en kilometer upp i luften.

Det var också en explosion.

Och vad ska kommunen säga till presumtiva husköpare? Att risk för personlig grillning ingår?

För att kommunledningen har fått dårpippi!

På kommunen hemsida kan man inte läsa ett smack om bostadsområdet Tegelbruket.

Det ingår i projektet som kallas "Öster om centrum" som om tio år ska bestå av 1500 bostäder.

Det kommer alltså att komma ännu fler bostäder ännu närmare Aerosol framöver.

Så det är lätt att förstå varför man inte informerar.

Här ligger inte bara en hund utan en hel hundgård begraven.

Minst!

Så varför sker då allt detta?

Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att förstå att alltihop är länkar i en och samma kedja. Jag har en plan, som Sickan sa.

- Bostadsområdet Tegelbruket byggs på ett gärde som åtminstone fram till byggstarten ägdes av Vallentuna kommun.

- Beslut om projektering togs av kommunfullmäktige för vilket  Ray Idermark alltså är ordförande.

- Genom att bygga bostadsområdet Tegelbruket så bryter kommunen avsiktligt mot såväl svensk lagstiftning som Seveso-direktivet.

- Det sker dessutom mot Aerosols uttryckliga vilja. Företaget har offentligen avrått från byggnation.

Nästa länk i kedjan är naturligtvis att låtsas upptäcka detta

- Åh, hoppsan! Vi byggde visst för nära. Det måste vi genast göra något åt.

Och så tvingar man Aerosol att flytta med motiveringen att en så farlig verksamhet inte kan ligga så nära bostäder som den gör. Det borde väl företaget ha förstått. Men företaget tvår sina händer. Det är inte deras fel och det är det ju inte heller. Och så får skattebetalarna punga ut med de 100 miljonerna. Åh, så duktiga politiker vi har som räddade folk från risken att brännas ihjäl. Ja, ni hör ju själva hur det kan komma att låta.

Har vi tur får vi behålla Aerosol någonstans avsides i kommunen men då måste vi kanske finansiera såväl väg med belysning, vatten och avlopp samt en busslinje för personalen. Inte särskilt billigt det heller. Företaget har dessutom en av sina tre fabriker i Litauen så de kan rent av flytta dit i stället. Då har vi plötsligt 100 arbetslösa att ta hand om också. Fint va?! 

- När Aerosol väl har flyttat så blir det fritt fram för Ray Idermark att projektera och bebygga arvegärdet med 160 helt vanliga bostäder. Pengarna går rakt ner i Ray Idermarks och hans medarvingars fickor. Det var ju inte hans fel det här med Aerosol heller. Det var ju 50-tals politikerna, Gustav Nilsson och grabbarna som gjorde bort sig med det beslutet.   

Skulle planen misslyckas och Aerosol bli kvar, så kommer Ray Idermark att driva igenom sitt ”explosionssäkra” alternativ. Annars skulle projekteringen av arvegärdet inte pågå på stadsarkitektkontoret i detta nu. 

Sedan får nästa generation kommunpolitiker lösa problemet Aerosol. Ray Idermark och hans kompisar bryr sig inte. De förser sig och går. Skattebetalarna får stå för fiolerna oavsett.  

Jag ska säga som det är.

Aerosol ligger som en våt filt över Ray Idermarks och kommunledningens girighet. Och tyvärr är han i dåligt sällskap med andra giriga individer som alla skor sig så mycket de kan så länge de kan tack vare det som kallas förtroendeuppdrag och som de missuppfattat som sitt personliga privilegium. Konstigare än så är det inte.

Lasse Barkström hade helt rätt.   

Aerosol Packing AB

Besök på Aerosol 1987.

Aerosol Packing AB fyller sprayflaskor med innehåll som kan sprayas ut när så önskas. Kunderna står för recepten eller så utarbetar Aerosol produkter för kundernas räkning, skaffar ingredienserna, blandar ihop innehållet och fyller det i sprayburkar.

Ur fd lokalredaktörens arkiv:

Det var milt sagt ett jäkla liv på ägarna till Aerosol när freoner i slutet av 70-talet skulle förbjudas. Jag brukar tänka på det när kärnkraften kommer på tal. Fabriken skulle tvingas lägga ner eller flytta utomlands (för att där fortsätta med freon) och cirka 70 personer skulle förlora sina jobb. Orsaken var att två amerikanska vetenskapsmän 1976 hade lagt fram en teori om att freon - drivmedlet i sprayflaskor - kunde angripa och skada ozonskiktet.

Aftonbladet löpsedel löd: Farligare än kärnvapenprov, förbjud farlig spray!

1979 kom förbudet och på en vecka hade Aerosol ställt om sin tillverkning helt. I stället för freoner kunde man använda (renade) kolväten som drivgas och simsalabim så var problemet ur världen. Det var kanhända inte lätt som en plätt men det gick! Det är det man ska minnas. Kolväte var dessutom både billigare och mindre tungt vilket gav kunderna mer spray för pengarna. Till slut vann alltså alla på förbudet.

1987 konstaterade Expressen att moussen har stigit svenska folket åt huvudet, dvs alla använde hårmousse, som man skrev. Och bakom mousseboomen stod ägarna till Aerosol i Vallentuna Ivar Harnebring och Peter Löwenberg.

Jag åkte dit för Södra Roslagen och träffade dåvarande direktören Peter Löwenberg som berättade att av de 15 miljoner sprayburkar som tillverkades i Sverige 1986 så kom 12 miljoner från Aerosol i Vallentuna. Dessutom importerades 13 miljoner burkar vilket innebar att svenska folket totalt gjorde av med 28 miljoner sprayburkar det året. Det var emellertid en nedgång sedan 60-talets 35 miljoner burkar då alla tuperade frisyrer skulle sprayas stela för maximal bredd och höjd. Användningen hade sjunkit så lågt som till 20 miljoner burkar när Aerosol i Vallentuna skapade hårmoussen och vände trenden.

Som kuriosa kan nämnas att Peter Löwenberg den dagen hade sprayflaskor med Weibulls grisblod (för bekämpning av skadedjur på buskar), desinfektionsmedel för sjukvården, handkräm, smörjoljor för bakningsindustrin, vispgrädde och ketchup på sitt kontor. Man experimenterade med allt som gick att trycka in i sprayflaskor och i dag är exempelvis vispgrädde på sprayburk den självklaraste sak i världen. Det är med andra ord ingen tvekan om att Aerosol låg i framkant inom sitt gebit.

1991 fick Aerosol AB i Vallentuna besök av kung Carl XVI Gustav och drottning Silvia varför Peter Löwenberg skrev Sprayens historia som började med att norrmannen Erik Rotheim konstruerade den första sprayburken 1931 och tog patent på uppfinningen. Den föll emellertid i glömska men dök upp igen i USA i slutet av 40-talet när amerikanarna krigade i fjärran östern och hade besvär med insekter i sina tält. En förenklad sprayburk började tillverkas i USA och på 50-talet kom den till Sverige tack vare doktor Bruno Löwenberg och Ivar Harnebring som började importera dem från Tyskland. De startade Aerosol Packing 1956 i en nedlagd bondgård i Täby kyrkby. När den blev för trång byggde de fabriken i Vallentuna 1964.



Peter Löwenberg, dåvarande kommunalrådet Birgitta Almlöf (M) och Ivar Harnebring
Årets Företagare i Vallentuna 1994.

1994 utsågs Peter Löwenberg (styrelseordförande) och Ivar Harnebring (ansvarig för produktion, forskning och utveckling) till Årets Företagare i Vallentuna av Företagarnas Riksorganisation, Vallentuna Företagarförening och Vallentuna kommun med motiveringen:

"Peter Löwenberg och Ivar Harnebring har byggt upp sitt företag Aerosol

Packing AB med att producera sprayprodukter i en förpackningsform där målsättningen varit och är miljöanpassade förpackningar.

Med tanke på det stora miljökrav som numer finns i denna typ av produktion har man på ett mycket förtjänstfullt sätt förändrat sitt produktionssätt till en miljövänligare tillverkning där utvecklingen går mot bla luft som drivmedel. Samtidigt har produktionskapaciteten ökat och är nu idag en av de större leverantörerna i Europa av sprayförpackningar."

Peter Löwenberg och Ivar Harnebring

Jag ryckte ut för reportage för Lokaltidningen i Vallentuna, nuvarande Mitti.

Aerosol hade nämligen dragit lärdom av debatten 1976 och sedan 1979 satsat stort på miljötänk i alla delar av produktionen. Nu var man följaktligen först i landet med att anpassa sina sprayburkar till återvinning.

- Vi vet att kraven kommer, sa vd Pär Lindell. Det finns ingen anledning att vänta.

Då hade även producentansvaret - som tvingar alla producenter att ta tillbaka sina förpackningar - införts. Aerosol hade därför sett till att deras sprayburkar kunde smältas ner och återvinnas. 

- Sprayburken är en försluten konserv, sa Per Lindell. Innehållet dunstar inte och det blir inget spill. Det som inte behövs i dag kan användas i morgon.

Bättre kan det knappast bli, tycker man. 

(Publicerat sedan 15 juli 2014)