lördag 20 maj 2017

Runrikets dag på Kyrkängen i Vallentuna...

Runrikets dag firas i helgen på Kyrkängen i Vallentuna. Det är en vikingatida marknad med allehanda förlustelser och underhållning som heter duga av slagskämpar i alla åldrar. 
Det är vikingar med glasögon, vikingar med dredlocks och vikingar som bolmar nutida cigarretter.
Det är långa och korta vikingar, vältränade och otränade, smala och spinkiga och vikingar med påtaglig rondör. Och när de dör på slagfältet så vaknar de strax till liv igen.
Det är det som är en fördel med den här sortens rollspel. Man tar det bästa ur sagans värld, väver ihop det med valda företeelser ur alla tidsåldrar och får en mix efter behag. Huvudsaken är att man har kul. Och det har de. Roligt också att de delar med sig till oss andra. 
Så här förlöpte lördagen den 20 maj 2017 på Kyrkängen:


Först höll krigarna rådslag i utkanten av vikingabyn.


Sedan stormade de in på marknadsplatsen.


Och ställde upp sig på led mitt emot varandra. 


Därefter drabbade de samman i lagom pensionärstakt...


tills nästan alla...


låg döda på marken. Blodet flöt på krigsskådeplatsen, sas det. 


- Opp och hoppa tjockisar, ropade den glasögonprydde hövdingen.


Sedan var det dags för slagsmål igen! Aj aj aj...


- Heja pappa, ropade en liten parvel bland åskådarna.


Barnen var inte sena att ta efter...


Annars kunde man se hur färg ska kokas...


Och det fina färgade resultatet.


Man kunde köpa vikingatida konsthantverk...


och varma raggsockor.


Herrarna var mer intresserade av svärd och yxor...


medan damerna beundrade det fina silversmidet.


De hungriga mättade sina magar med kött i bröd och griskött med rotgrönsaker.
Sibylla varmkorv fanns också i ett stånd intill. Där kunde man till och med betala med kort. 
Kanon, om ni frågar mig.


Vikingar i mängden. Flaskan har nog innehållit svagdricka, när det begav sig. 
Svagdricka såldes i femlitersflaskor och såg ut så där, när jag var barn.
Den här antika pavan var nog ämnad för mjöd, gissar jag. 


Somliga vikingar hade tagit möblerna med sig. De övernattade på Kyrkängen.


Annars gick livet i Vikingabyn sin gilla gång...



hela långa dagen.


Mina favoritvikingar...


Och i morgon söndag fortsätter Runikets dag med allehanda roliga programpunkter.
Missa det inte!

måndag 1 maj 2017

Sossarnas nye ordförande Jerri Bergstöm inger hopp om framtiden...

Som lokalredaktör i Vallentuna under många år var jag tvungen att ta mig till Tuna torg 1 maj kl 10.00 varje år. Det var oftast en tämligen trist tillställning med väldigt få deltagare och inte mycket att skriva om helt enkelt. Att döma av en rörlig film på facebook till tonerna av "Upp till kamp" var det ungefär likadant den här gången.


Jerri Bergström håller tal på Tuna Torg
Foto: Jaana Tilles
Sossarna har emellertid en nyvald ordförande i Jerri Bergström som alltså i dag debuterade på Tuna torg. Jag bad att få läsa hans tal och blev rejält imponerad. Därför har jag också bett att få dela med mig av text och bild (Tack Jaana Tilles!) till er som möjligen läser här.

Jerri är Vallentunakillen som många av oss känner sedan länge. Som barn var han lika charmig som busig men alltid rak och redig. Han hade glimten i ögat helt enkelt.

Så småningom blev han fäktningskungen som pustade och frustade sig ända in i landslaget och som till sist toppade sin karriär med OS i Seoul 1988.

Oavsett var man står politiskt, kan man känna sig tillfreds med att Jerri Bergström aldrig kommer att låta sig korrumperas eller tiga still för att det är enklast eller lönar sig privatekonomiskt. Det kan ni vara säkra på. 

Här följer Jerri Bergströms första tal som ordförande för den lokala arbetarekommunen.


Mötesdeltagare, kamrater!
Som nyvald ordförande i vår arbetarekommun vill jag börja med att tacka för det förtroende jag fått av er medlemmar.

Att få ett sådant uppdrag förpliktar när man är uppvuxen och ordentligt rotad i Vallentuna sedan 1969. För övrigt ett mycket bra år 1969. Jag kommer ihåg när min pappa väckte mig en sommarnatt det året för att på en svart-vit 19-tummare med sprakande ljud och fladdrig bild se när den första människan tog sina steg på månens yta, något många såg som en omöjlighet några år tidigare. Sju år tidigare sa John F Kennedy när han förklarade varför man gjorde något som var omöjligt ”not because they are easy, but because they are hard”/ “inte för att de är lätta, utan eftersom de är svåra”.

Jag kommer också ihåg min första dag, samma fantastiska år, 1969 på Videgårdens förskola med lekgård och gungställning bara några meter ifrån dagens ”Folkets hus” där jag nu tillbringar många kvällar i veckan med kamrater precis som på Videgården för snart 50 år sedan.
Den tiden var en tid av oändliga möjligheter. Ett samhälle, en gemenskap som gav alla möjlighet till någonting bättre.

Det jag såg då var ett Sverige som gav möjligheter, och jag och mina dagiskompisar fick de möjligheterna, det var mina föräldrars och mina kompisars föräldrars hårda arbete som gav oss alla, alla dessa våra möjligheter. Det var en värld av möjligheter som låg framför oss, mig och mina kamrater.
- Därför är jag Socialdemokrat!

En dag som denna tänker jag på min mamma som delade rum med sina tre systrar i en lägenhet på Kungsholmen för att sedan få ett eget rum i den nya lägenheten tvärs över gatan, visserligen bara en liten skrubb, en jungfrukammare, men ändå, ett eget rum.

Jag tänker idag på min pappa som växte upp i en etta på Södermalm och i tonåren fick en alldeles egen vrå av den möblerbara hallen i den fina tvåan i Bagarmossen

När jag själv som femåring, egentligen 5 år och 10½ månad, det var noga med månaderna då, flyttade från en liten trea i Bergshamra där jag delade rum med min storasyster. En flytt två mil rakt norrut i ingenstans, men med ett eget rum i ett fantastiskt hus med en underbar trädgård i Bällsta, med kompisar i vartenda hus runt ikring.

För på samma vis som min farfar Erik, smeden från Holmsjö i norra Blekinge, min farmor Elsa Pressbyråbiträdet från samma lilla by i Blekinge, morfar Bengt, kamrern och reservofficeren från Tygelsjö i Skåne och mormor Anna-Lisa kartriterskan från Jordberga också ”söder om landsvägen” i Skåne som gav mina föräldrar en bättre framtid, och som de, min mamma Agneta och pappa Bosse båda ingenjörer gnetade och slet för att jag och min syster skulle få det bättre än dem så vill jag tillsammans med min Julia kunna ge våra barn Cornelia och Willem något som är bättre än det vi har.
- Därför är jag Socialdemokrat!

Men idag, i Vallentuna så försöker man ta ifrån oss våra möjligheter, möjligheterna att ge nästa generation något som är bättre. Bristen på hyreslägenheter och Alliansens bostadspolitik gör det näst intill omöjligt för oss att föra detta arv vidare.

För 20 år sedan fanns mer än tre gånger så många hyresrätter i Vallentuna jämfört med idag, från nästan 1000 till mindre än 300 stycken på 20 år. Denna utveckling är ingen slump, utan en medveten politik av Moderaterna för att tillsammans med sina borgerliga stödpartier bygga ett Vallentuna som inte är till för alla, utan bara för några få.

Med Alliansens bostadspolitik krävs det att man har miljoner på banken eller är kompis med en hyresvärd för att kunna ge sina barn något som är bättre än vad de redan har idag.

En Allianspolitik som planerar och bygger för de som redan har, utan möjlighet för de med små resurser att bosätta sig eller bo kvar i vår kommun.

En Allianspolitik som planerar och bygger segregerade områden där bara de som redan har, får möjlighet att bo.

En Allianspolitik som planerar och bygger så att de som är ekonomiskt svaga tvingas bort från kommunen.

Kamrater, denna orättvisa och ojämlika politik är vad Alliansen vill och rättfärdigar med sina elitistiska marknadsliberalistiska rökridåer. Det man gör är att man förskingrar vårt gemensamma och tar från de som har lite och ger till de som har mycket.

Med en socialdemokratisk bostadspolitik i Vallentuna, där vi planerar för och bygger hyresrätter, får alla möjlighet att bo kvar i Vallentuna.

Med en socialdemokratisk bostadspolitik i Vallentuna där både allmännyttan och privata hyresvärdar ges möjlighet att erbjuda nya bostäder får alla möjlighet att flytta till och bosätta sig i Vallentuna.

Med en socialdemokratisk bostadspolitik i Vallentuna där byggande av hyresrätter är prioriterade får vi möjlighet att ge nästa generation ännu bättre möjligheter, precis som våra föräldrar och deras föräldrar gav oss möjligheterna.

Många kommer säga att det är omöjligt, men som Harold MacMillan, visserligen en konservativ brittisk politiker men ändå ingen dumskalle, en gång sa: "politik är det möjligas konst, men också det omöjligas vetenskap".
Precis som mina föräldrar gav mig möjligheterna till något bättre så vill jag kunna ge mina barn möjligheterna till något ännu bättre.
- Därför är jag Socialdemokrat!

Kamrater, mötesdeltagare, 
-låt oss därför göra det som är möjligt nu och det som är omöjligt snart!

fredag 13 januari 2017

Gemytlig bok om Lasse och hans Vallentuna

Fyrtio år och sex kommunalråd
En kommunaltjänstemans bekännelser

Jag kan inte tänka mig en bättre titel. Speciellt som boken handlar om Vallentuna och i synnerhet som författaren heter Lars Lundqvist.

Han är en välkänd profil som haft allehanda uppdrag i kommunen sedan första vikariatet som föreståndare för Åby fritidshem 1975. När han gick i pension för något år sedan var han näringslivschef. Det är sannerligen inte illa pinkat. Hans arbetsliv tycks dessutom ha varit tämligen lättsamt och fyllt av glada hyss arbetskamraterna emellan. Åtminstone om man får tro den nu aktuella boken. 

Lasse Lundqvist är en toppenkille, det ska sägas först som sist, full av humor och ödmjukhet. Jag vet det. Vi har spelat revy ihop och han var en av de bästa. Dessvärre lät han sig bara övertalas två gånger (1991 och 2000). Bandet Electric Markim Orchestra kändes viktigare, tyckte han. Himla synd. Vi gick sannerligen miste om en stjärna. Men nu är han alltså författare.

Redan i inledningen till ”Fyrtio år” skriver Lasse att somligt i hans berättelse kan ha hamnat på fel årtal. Han minns det han minns, helt enkelt. Resultatet är varken faktabok eller litterär berättelse. Det är hårda puckar och raka rör, tycker han och ber om ursäkt redan i prologen. Så är det gjort! För säkerhets skull skriver han vidare:
- Denna bok är inte lämpad för personer under 50 år! 

Lasse släppte sin första bok ”Nejlikan och landet” om uppväxtåren i Stockholm 2002. En hel del i den nu aktuella boken har samma tema. Det är fina Stockholmsskildringar ur en grabbs ögon i ett fängslande tidsdokument. Men vi får också veta hur han den olidligt varma sommaren 1975 rattade sin folkvagnsbubbla till Vallentuna för att söka jobb. Annars var livet mest kärlek och musik. Han spelade gitarr och skrev politiska protestlåtar som man skulle göra på den tiden.
- Otrogen mans kvinnoförtryckarjazz, hette en.
- Jag vill leva i slowmotion, hette en annan. 

Om de sex kommunalråden får vi faktiskt inte veta särskilt mycket. De flesta glider mest bara förbi för att motivera titeln. Först ut var emellertid Carl Erik Wikström (C) som Lasse emellanåt fick gå och köpa tobak åt. 
- Det var ett hedersuppdrag. Ibland fick jag lägga ut ur egen ficka vilket han gömde bort.

Elwe Nilsson (M) kom härnäst, en infödd vallentunabo med hårda förhandlingsnypor. Elwe sa att Lasse var kommunens onödigaste tjänsteman. Jag har faktiskt hört det i min dåvarande roll som lokalreporter. Lasse var förste praktikant på personalavdelningen och sånt tyckte Elwe att staten skulle stå för. Men Elwe är Elwe och ingen skugga faller över honom i Lasses bok. Bra det. Han är vår liksom. 

I onödan sparkade chefer
Det är väl egentligen bara två politiska katastrofer  och en dito kommunchef (Erik Sörlin) som Lasse tar upp. 
1) Moderaternas generalsvek mot Sten-Åke Adlivankin och 
2) Örjan Lids svindlerier av hela det demokratiska systemet. Ingen har blåst skattebetalarna någonstans mer än vad han gjorde. Alla som ifrågasatte hans göranden och låtanden fick sparken. I dag är vallentunaborna säkert världsledande vad gäller betalda avgångsvederlag till helt i onödan sparkade chefer.

Men Lasse spiller inte särskilt mycket krut på det. Han väljer att mest berätta om sånt som är trevligt, kul och dråpligt. Som exempelvis kungens besök 1991 när kommunen snålade in på kostnaderna genom att bara måla tre sidor av Kårstas stationshus - det som Dagens Nyheter plåtade från precis rätt håll. 
Nästan lika dråpligt var det när president Bill Clinton var här och spelade golf 2002. Kommunledningen försökte imponera på världskändisen med en isskulptur fast det var mitt i juli. 
En annan vandringssägen som här får sin förklaring är att ABBA fortfarande skulle vara skyldiga Vallentuna kommun en gratiskonsert för lån av gratis replokal. 

Lasse väver samman de lokala händelserna med rikshändelser som Rudolf Meidners löntagarfonder och miljöskandalen BT Kemi i skånska Teckomatorp och med världshändelser som Tjernobylolyckan 1986 och Tsunamin 2004. Allt för att ge innehållet perspektiv. Många kända vallentunabor passerar revy men nu får man se dem genom Lasses ögon. Det är lika trevligt som bekantskapen med hans gamla Amazon lagad med plåt, popnitar och plastic padding.

Malin Vestberg, Carola Berglund 
och Jacqueline Gaborn 
Vallentuna Revyns balett 1991

Nej, de strippade inte på borden!
Men en sak blev lite fel. Baletten strippade inte på revyns avslutningsfest. Jag skrattar gott åt påståendet och anar att Lasse möjligen fått för mycket av den där vätskan (läs: rödtjut) han skriver om:   

"Efter sista föreställningen hölls det avslutningsfest på en restaurang utmed Fabriksvägen. Det var ett hålligångande av större mått och en viss vätska som flödade i stora mängder. Tjejerna i baletten dansade och strippade på borden. Alla släppte loss, det var trots allt en viss anspänning med att uppträda. Dagen efter skulle det städas på teatern. Stämningen var inte lika hög då men de allra flesta ställde upp."

Krogen hette Nordins och drevs av turkar. I stället för de sedvanliga pizzorna (lönen för revyarbetet var i alla år en gratis pizza) hade vi beställt ”Turkisk afton”. Vi hade nämligen upptäckt att turkarna var bättre på att laga turkisk mat än annat. 

Carola i baletten - numera är sminkös på Kungliga Operan - kunde dessutom dansa magdans och var därför kvällen till ära klädd i tvättäkta magdansutstyrsel. Efter middagen klev hon sedan upp på långbordet för att till tonerna av smäktande turkisk musik dansa sig fram mellan askoppar (man rökte inne då!) och sockerskålar. Allt medan turkarna fäste sedlar i hennes kläder. Väl i andra änden av bordet hade hon tjänat ihop en bra slant vilket inspirerade några betydligt stadigare primadonnor att göra detsamma. Några pengar för dem blev det dock inte, men kul var det. 

Nåja, man minns vad man minns, som sagt, och det får man stundom vara glad för. 

Lasse Lundqvists nya bok är sammantaget en mycket trevlig läsning för alla gamla vallentunabor som har varit med ett tag. Mycket har hänt i kommunen och Lasse har suttit på första parkett. Han är dessutom en god berättare. 

Så köp boken! 
Den hör hemma i varje lokal bokhylla. Går han runt så blir det kanske flera böcker. Jag hoppas på det. Jag skulle gärna se en mer ingående bok om det politiska myglet som han måste ha sett i Vallentuna. 
Om någon sitter inne med detaljerna så är det nog Lasse...

tisdag 3 januari 2017

Men va fan Väsbygården...!

"Toaschema och vätskeransonering"

Expressen Publicerad 
Kanin har varit fånge på sitt rum i åtta år!



De enda gånger Karin fått komma ut är när hon tvingats besöka sjukhus.
Det värsta är att hon inte får gå på toaletten eller dricka när hon vill, tycker Karin.
– Det här är ett helvete. Det är psykisk terror.


"Karin förlorade ena benet i en olycka för snart tio år sen. Nu är hon fast mellan fyra väggar i rummet på Väsbygårdens äldreboende i Vallentuna.
– Jag har legat på det här sättet i tio år snart. Jag har förlorat allt.
De enda gånger Karin varit utanför sitt rum är när hon tvingats till sjukhus.
– Jag är naturligtvis förbannad och ledsen, jag har alla känseltangenter nedtryckta hela tiden. Jag har fått högt blodtryck här. När man stressas tillräckligt mycket och tillräckligt länge får man det.

Får inte gå på toa i tid
På golvet i rummet ligger blöjor slängda. Persiennerna är neddragna, rummet är halvskumt, och det mesta ljuset kommer från teven."
Sjuksköterskan och Karins gode man Mikael Solborg och Expressens Anna Bäsén

"Enligt äldreboendet lider Karin av psykiska problem. Två gånger har Karin skickats till psykakuten med tvång och poliseskort. Men psykiatrin tyckte inte Karin var ett fall för dem och skickade tillbaka henne. Både gode mannen Mikael Solborg och Karin ställer sig frågande till att hon skulle ha någon psykiatrisk diagnos.
– De ville inte ha mig där på psykiatrin. Jag är ju bevisat inte sjuk. Det var massor av specialister sittandes runtomkring mig där, jag tror det var fyra stycken där för att avgöra det, säger Karin."

"Mikael Solborg och Karin har anmält äldreboendet för vanvård till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Men äldreboendet friades eftersom det inte gick att styrka att Karin lidit fysisk skada."

"Väsbygårdens äldreboende ska vara ett tryggt boende med god omvårdnad och sjukvård, enligt hemsidan. Mikael Solborg tycker att äldreboendet bryter mot alla etiska riktlinjer och regler som finns.
– Det här är värre än ett fängelse. Jag tror att fångarna på ett fängelse har det mycket bättre, de har mycket mer aktiviteter och godare och bättre mat. Allting är bättre."

"Karins behov är grundläggande, tycker den gode mannen.
– Hon behöver få komma på toa när hon vill, få vatten och dryck när hon vill, och mat som hon kan och vill äta. Hon skulle behöva vänlighet, att folk pratar med henne som man pratar med vem som helst."

Enligt Karin och gode mannen skar det sig med en del av personalen från början. Sedan dess har Karin särbehandlats.
– En av cheferna sade att Karin inte är en människa. Om hon inte är en människa, vad är hon då? Hon är en människa med samma behov som chefen. Hur kan man säga något sånt? Det är skrämmande men visar på mentaliteten här på något sätt, säger Mikael Solborg."

"– Snälla försök hjälp mig att få slut på det här helvetet."


Bra jobbat Mikael Solborg, Anna Bäsén och Expressen!
Hör reportaget och läs artikeln här.


Skamligt Väsbygården!

Om ni inte vill ha henne där så får ni väl hjälpa henne därifrån. 
Till något bättre. Och människovärdigt.
Hur svårt kan det vara?!

söndag 4 december 2016

Järnvägsrestaurangen på Östra station sönderslagen

Det gick uppenbarligen hett till på Järnvägsrestaurangen på Östra station på lördagskvällen. Resenärer på hemväg möttes av poliser, avspärrningar, stora mängder krossat glas och resterna av restaurangens inredning i hela stationsbyggnaden. Där ligger nämligen resterna av en försvarlig mängd av restaurangens gamla funkismöbler - tillverkade på NK 1932 - sönderslagna och nedslängda från rotundan.

Ska eländet aldrig ta slut för den hårt prövade krögaren Berit Wahlgren? Maffialiknande krafter, som vill åt lokalerna, har flera gånger försökt tvinga henne att sälja. Så här långt har hon vägrat. Och bråk har det varit gott om under åren. Återstår att se om kvällens händelser var ett nytt övertalningsförsök eller bara ett helt vanligt bråk. Tids nog får vi veta...


Jag gjorde en intervju med
Berit för Hemmets Veckotidning för något år sedan.
Den som vill kan läsa den här.

Söndag 4 december:
Supporterbråk
Berit Wahlgren, krögare på järnvägsrestaurangen på Östra
station, serverar en av sina stamgäster Marianne Bernadotte.
Foto: Per Arvidsson

Det visar sig att det var frågan om ett supporterbråk i går kväll på Östra station. Djurgårdssupportrar hade haft julbord på restaurangen när AIK:are plötsligt stormade in. Det resulterade i ett stort slagsmål. Närmare 50 personer rapporteras ha varit inblandade i bråket. Polisen avlägsnade fyra personer i polisbilar och en person fördes till sjukhus med ambulans.

Stackars Berit Wahlgren som är en så stor Djurgårdssupporter och som har kämpat så för sin restaurang.
Hon säger till Aftonbladet:
- Vi hade en jättetrevlig kväll. Jag hade lite aningar så jag ringde supporterpolisen, men det var lugnt. Sedan skulle djurgårdarna gå. Då var det en massa gnagare som stormade in. En hel del möbler förstördes i attacken. Gamla bord och stolar. Det är tråkigt på så gamla möbler. Vi mår fruktansvärt dåligt allihop här. Tack och lov verkar det inte vara så många skadade människor.

Polisen utreder bråket som misshandel, skadegörelse och våldsamt upplopp.

Senare framkommer:
- att Berit Wahlgren slogs blodig under tumultet och
- att möbler för 240 000 kronor förstördes.

Se också och hör Berit Wahlström berätta om huliganattacken. 
Och Edward Bloms försvar av henne. Han och hustru Gunilla Kinn är en av stammisarna där.

Aftonbladet: Våldsamt upplopp vid tågstation
Sveriges Television: Supporterbråk vid julbord på Östra station
Hallands Nyheter (TT) och över hela landet: Supporterbråk vid julbord
Mitti: Supporterbråk på Östra station

För jävligt är bara förnamnet!

onsdag 19 oktober 2016

Jag säger som hembygdsmannen och vallentunakännaren Karl-Erik Mörk alltid sa:

Tillägg 23 okt - Se nedan!

- De kom med tåget för några år sedan
och tror att de kan Vallentuna!

Vallentuna Nyheter:

Vallentuna pröjsar en M-guru en halv miljon för att locka fler till kommunen.
Vallentuna kommun har sex kommunikatörer och en kommunikationschef. Trots det hyr man in Per Schlingmann för 520 000 kronor som ”kommunikationsstöd”.

Det var en dag i november förra året som kommundirektören Victor Kilén, kommunalrådet Parisa Liljestrand och före detta kommunikationschefen Kajsa Tirén åt lunch på Teatergrillen tillsammans med den före detta moderaten Per Schlingmann.

Notan gick på 2 090 kronor. Sedan tog kommundirektören och kommunikationschefen taxi hem till Vallentuna för 531 kronor.

– Det var Per Schlingmann som bjöd in dit, det var där vi hade vårt inledande möte. Men vi ansåg ändå att kommunen får betala det här. Sedan dess skickar han hit sina medarbetare eller kommer hit själv. Det är inte så att vi träffas på restaurang och ägnar oss åt excesser, säger Victor Kilén.

Men summorna från lunchen är småpotatis jämfört med de 520 000 som Schlingmann ska fakturera Vallentuna kommun för att hans firma ger kommunen kommunikationsstöd.

– Vi gjorde en direktupphandling, fick två anbud och tog det billigaste. Vi behöver kommunikationsstöd för att sätta bilden av Vallentuna som kommunen som är i framkant och tänker nytt, säger Victor Kilén.

Behövs verkligen det, folk vill bo i Vallentuna ändå?

– Vi vill att de flyttar till Vallentuna, inte Täby eller Österåker. Vi ser det som viktigt att locka hit boende. Det handlar också om att man ska vilja arbeta i kommunen, kompetensförsörjning är oerhört viktigt. Vi befinner oss i huvudstadens område, många gapar efter samma kompetenser och vi måste få de bästa.

I dagsläget har kommunen sex kommunikatörer på lönelistan, som totalt håvar in 213 200 kronor. Kommunikationschefen tjänar 75 000 kronor i månaden.

– De kommunikatörerna ska jobba i förvaltningsområdena, med dagligt arbete. Vi vill ha en kommunikationsbyrå som hjälper oss med Vallentunas varumärke.


______________________


Bra jobbat Vallentuna Nyheter!
Äntligen lite schysst journalistik!



Vi måste få de bästa, säger Victor Kilén

- Ja, det hade förstås varit bra. Kan vi möjligen börja med att tillsätta nya politiker och kommunala tjänstemän av lite högre standard? Så sent som i förra veckan avgick en riktig långkörare när Mattias Andersson (C) lämnade sina kommunala uppdrag sedan hans alter ego Sabina Wallenstam - stundtals lierad med oppositionen! - hade avslöjats.

Vad är det för tomtar som styr här?

Victor Kilén tycks verkligen vara en risktagare. Hans hantering av rektorärendet var/är minst sagt olustig. Varför ska vi tro att Schlingmann-eländet är så mycket smartare? 

Och kommunalrådet...
Jag hoppas verkligen att hon gör politisk karriär någon annanstans än här där hon så uppenbart är ett charmerande verktyg i M-gubbarnas anonyma händer.

Vi slänger miljoner på så kallade "kommunikatörer", får vi veta. De ska av någon outgrundlig anledning hjälpa oss med Vallentunas varumärke!

- Samtidigt har vi inte råd att ens tänka på att bygga upp den nedbrända kommunsymbolen. 

Jasså, ni vet inte vad det var. Ni var inte här då, nej. Jag föreslår att ni frågar de så kallade kommunikatörerna. Någon av dem borde väl ändå vara insatt i Vallentunas lokala historia. 

Jag missunnar för övrigt inte någon att äta lunch på Teatergrillen. Men nog kunde väl Schlingmann ha masat sig ut till Vallentuna för en mer hemlagad variant på gymnasiet. Det är väl det minsta man kan begära av en snubbe som ska dra in mer än en halv mille av våra skattepengar på att snacka strunt om Vallentunas varumärke!

DET borde Mattias Andersson ha jobbat för!

Tillägg 23/10 2016:

I veckans Vallentuna Nyheter skriver "En företagare" att han tycker Mattias Andersson blev för hårt kritiserad för att han spelat dubbelspel och agerat i lånta fjädrar i den lokala politiken. Se ovan! 
Vederbörande ställer en rad korkade frågor som exempelvis:

- Vad finns annars för alternativ för en politiker i hög position att påverka politiken i andra områden än där han sitter själv?

Svaret är att han har exakt samma rättigheter och möjligheter att påverka i alla frågor som vem som helst annan med tillägget att han faktiskt har rätt kontakter också och vet vilka trådar han ska dra i om han vill. Fungerar inte det så har han förmodligen fel i själva sakfrågan och ska alltså inte kunna påverka. Konstigare än så är det inte.

Fånigast av allt är följande:
- Vad är det egentligen för fel med att använda ett alias i kontakter med politiker och tjänstemän?? Det är ju precis så alla granskande journalister gör för att få fram sanningen och för att påverka politiker och tjänstemän att göra de de borde göra.

Det stinker!
Man måste hålla isär sina roller och veta vem man är. Särskilt om man har betalt för det. 

Politiker och journalister har olika uppgifter. 
Politiker påverkar politiska frågor och ser till att tjänstemän verkställer demokratiskt fattade beslut. Varken mer eller mindre. Politiker ska inte agera fegt anonymt i lönndom för att påverka ett beslut, vad tjänstemän gör eller för att få fram sanningar. 

Journalister granskar makthavare och arbetar för att få fram sanningen. Det är deras jobb. De redovisar resultatet i eget namn. Aldrig anonymt. De agerar heller ALDRIG för att påverka beslut. Glöm det genast! De skildrar verkligheten utan att ta ställning.  

Den som utger sig för att vara journalist och agerar i syfte att påverka är en simpel lobbyist och ingenting annat. Det har ingenting med journalistik att göra. 

Den person som har skrivit insändaren i Vallentuna Nyheter är ute och cyklar. En folkvald politiker är en offentlig person som i alla lägen ska agera inför öppen ridå. Vill man inte det ska man inte vara politiker. Väljarna ska veta var han eller hon står för i aktuella frågor. Det är en förutsättning för att få väljarnas förtroende.  

Man kan inte vara både politiker och lobbyist lika lite som man kan vara journalist och lobbyist. Man måste välja. 

Att som Mattias Andersson segla under falsk flagg i den omfattning han gjort diskvalificerar honom dessvärre. Det är bara att bita och tugga i sig det sura äpplet. 

Och med facit i handen finns heller ingen anledning att tro, att det inte är Mattias Andersson själv som har hållet i pennan i Vallentuna Nyheter. 
Tongångarna är hans så varför i all världen ska vi tro något annat?

Det är vad anonymitet leder till. Osäkerhet och misstänksamhet. Ingen kan lita på någon. Sabina Wallenstam kanske i själva verket är Mattias Andersson liksom. Det är inte sunt. 

Mattias Andersson har varit en högt uppsatt politiker i Vallentuna i tre, fyra decennier. Jag vet inte om han har gjort något särskilt avtryck egentligen men han har haft sin plats = makt över andra - och han har lyft sina arvoden som alla andra makthavare. 

Det är för mig helt obegripligt att han - med flera - så totalt blundade för och spelade med i Örjan Lids bedrägliga spel. Det hade aldrig gått om de haft civilkurage, satt klacken i backen och sagt ifrån när de såg vartåt det barkade. Alldeles för många - och Mattias bland dem - bidade sin tid och blev rikligt belönade i form av ordförandeposter och höjda arvoden i oppositionen och oviktiga nämnder medan han själv tog sig makten i dem för hans privata affärer viktiga. Det är en skam att detta har kunnat hända. Makt korrumperar. Det har sällan varit så tydligt som i Vallentuna.  

Jag tyckte först att Mattias kunde ha suttit kvar. Det var väl inte så märkvärdigt med ett anonymt brev tyckte jag först. Men allt sämre bortförklaringar från hans håll avgör saken. i synnerhet som omfattningen tycks vara stor. Han har gjort sitt i politiken nu. Det betyder inte att han på något sätt är förbrukad. Föreningslivet skriker efter ideella krafter inte minst i Brottby.

söndag 16 oktober 2016

Minns ni kvarnen...?


Min käre släkting Glen Gustafson (hans farfar utvandrade till Minnesota 1908) som är konstprofessor och filmfotograf i Hollywood bodde i Vallentuna ett år i mitten av 1980-talet när han studerade vid Dramatiska Institutet i Stockholm. Han hade en given huvudroll i Vallentuna Revyns "Under vingarnas beskydd" det året och var som ni ser väldigt förtjust i vår dåvarande kommunsymbol. På den tiden skrev man brev som skickades med snigelposten och ringde long distance en gång i halvåret. Den här teckningen fick jag idag via facebook. Tiderna förändras.

Och så här målar han i dag. En gammal knarrig fan kallar han självporträttet. Härligt Glen! Tack!