Ditt och datt ur tidningshögen 6

I veckans nummer av Vallentuna Steget läser jag att bostadsmarknaden har lättat och att det finns rekordmånga villor till salu här.

Den som berättar det är fastighetsmäklaren Didrik Lund på Husman Hagberg.

- I mitten av februari var 60 villor till salu på Hemnet jämfört med bara 23 förra året.

Fredrik Walderhaug på Svensk Fastighetsförmedling tycker sig emellertid inte se någon förändring. Det har varit rätt bra fart hela tiden, säger han.

Få köper dock renoveringsobjekt vilket kallas – Timelleffekten.

En villa i Vallentuna kostar i genomsnitt 3 089 000 kronor i år mot 2 935 000 kronor förra året.

En pikat detalj i sammanhanget är att Didrik Lund är gift med sångerskan Susanne Alfvengren men det är ju en annan historia. .

Vallentuna Nya den 19 februari berättar att 100 000 ton giftig jord ska köras från Beckholmen i Nationalstadsparken i Stockholm till Sörabs Löt i Vallentuna. Här ska Sita rensa bort gifterna – kvicksilmver, arsenik, bly, tjärämnen, metaller och olja – och köra tillbaka den till Stockholm.

- Vi tillämpar dels biologisk behandling som innebär att mikroorganismer, bakterier och svampar bryter ner kolvätena och dels jordtvätt. I svårare fall tillämpas deponering. Dessutom renas allt förorenat vatten från processen innan det släpps ut. Efter reningen återförs den rena jorden till Beckholmen igen, berättar Tommy Lundgren, avdelningschef och kemist. (Var?)

- Vi valde att anlita Sita för att sanera jorden från Beckholmen eftersom vi har ett stort förtroende för dem efter tidigare samarbeten. Dessutom hade de ett konkurrenskraftigt erbjudande, säger Gunnar Haeger.

Det här är riktigt oseriöst.

Artikeln är undertecknad Källa: Sita Sverige och är rena textreklamen för företaget. Sånt här släpper man inte igenom i en seriös tidning. Det rör sig om mycket farligt material, kanske det farligaste som har lagrats i kommunen. Då låter man inte företagen diktera artiklarna.

Enda ljuspunkten är att seriösa Sörab är involverat.  

Storfiskarkommunen ska fortsätta fiska i Vallentunasjön skrev Steget den 14 februari. Trots fiske med trål för sju miljoner kronor har sjön inte blivit klarare. Nu ska man fiska med ryssjor ett tag och se om det hjälper bättre. Det är vitfisken som ska upp, mört och braxen.

Vallentuna Nya är en kul tidningen. Tack för att vi får den! Den bjuder oftast på trivsam läsning.
I nummer 4 inleder de med en lång insändare som är en replik på en artikel om VBK i vecka 43 vilket, om jag förstår rätt, alltså bör ha varit tio, elva veckor tidigare. Snacka om fördröjd utlösning eller vad det heter.

Och så den där sidan med chefredaktörens middag.

Suck!

Och den som kallas Jasmine…

Dubbelsuck!

 Men jag vill inte såra en ung tjej så jag säger inget.

Sport, sport, sport och tv, tv…

Vafan, nåt måste det väl stå i blaskan!

Ica, Konsum, Konsum, Vallentuna kommun och ett gäng notiser.

Bra business, inte så mycket tidning.

Ditt och datt ur tidningshögen 2

Den 27 september berättade Steget om det stora missnöjet med sopstationerna i Vallentuna. Knappt tio procent av invånarna är nöjda. Jag förstår varför. De är fula, står för långt bort och man behöver bil för att kunna sopsortera. Det håller helt enkelt inte. För några år sedan hämtades pappersavfallet i hemmet varannan vecka. Det fungerade. Även om det kostar så är det hämtning i hemmet eller åtminstone närmiljön som måste till. Varför skulle inte vår miljö kunna få kosta? Det är märkligt och ynkligt att så inte har skett.

I samma tidning berättar man att scouterna inte är hemlösa längre. En barack ersätter den nedbrunna stugan som eldades upp av en pyroman i april 2008. Samma person tände dessutom eld på Granåsa förskola, närområdet av ABF-huset och - oförlåtligt nog - kvarnen. Den bör kommunen snarast låta bygga upp då den faktiskt är kommunens symbol.

***

Den 4 oktober konstaterade Steget att dementa låsts in utan tillsyn även på Augustendals äldreboende i Vallentuna som drivs av skandalomsusade Carema Care. Personligen tänker jag på vännen och hembygdsmannen Karl Erik Mörk och hans Ulla som väl bodde där på slutet. Så ovärdigt. Men som vanligt är det väl ingen som har vett att skämmas. Eller?
Han var en av mina allra bästa tipsare. Jag undrar ofta vad han skulle ha sagt om det Vallentuna som växer upp nu. Han sa ofta att de beslutande politikerna som nästan alla saknade rötter i kommunen, tyckte, tänkte och beslutade om den utan vare sig omtanke eller eftertanke.
- De kom med tåget 1957 och trodde att de visste bäst, sa han med stor frustration.
Han hade rätt. Förstås.
Och så kom han att "vårdas" av Carema Care!
Jag träffade honom sista gången på vårdcentralen för några år sedan. Vi hade samma husläkare. Han var skruttig då men lika skarp i hjärnan som alltid. Honom ska jag absolut träffa i nästa liv. En fantastisk person med stort civilkurage.

Steget berättar vidare att vildsvin har bökat upp fotbollsplanen i Markim. Jisses! Jag har bara sett sånt i Tjernobyl, närmare bestämt i den öde staden Pripyat, där kärnkraftsarbetarna bodde, och där vargar och vildsvin numera trängs med älgar och kriminellt folk som håller sig undan.

Och så har man mögelskador i stallet vid Veda. Åke Udden (C) som nu är fritidsnämndens ordförande har inspekterat och menar att åtgärder måste till. Han hade samma befattning när ridhuset byggdes eller om han var kommunens representant i ridhusstiftelen. Han har varit det mesta. Och åh, så mycket bråk det var om ridhuset då. Oj, oj, oj! Jag plåtade honom i stallet då minns jag. En helsida fick han. 1988 kanske. En liten fling hade vi också under några år, om sanningen ska fram. Och nu när han är opererad så har han ju inte så ont i benen längre. Himla bra! Men det måste alltså till nya kommunala pengar sägs det men det verkar inte Åke tycka, om man får tro artikeln. Kommunen har tagit sin del av ansvaret. Jag förstår honom. Vi har gått samma hårda skola och drivit varsin lokalrevy i 25 respektive 30 år utan bidrag.
- Kommunen satsade 2006 hela 220 miljoner kronor på anläggningar varav noll på ridanläggningar, påpekar Vallentuna Ridklubb.
Det är nya tider nu, Åke.

***

Jag går vidare i tidningshögen och kollar in Vallentuna Nya 6 november.
De är ju inte direkt några tidningsmänniskor de som gör den men det verkar fungera. Den kan naturligtvis inte jämföras med Steget som numera är väldigt proffsig. Det är kul när det går bra för folk.

Nu ser jag varför jag sparat tidningen. En insändare med rubriken "Diskriminerande annons" är orsaken. Suck! Har man inte större problem än att man med en anonym insändare måste hacka på en annons från Kvinnojouren och kalla den mansdiskriminerande så borde man faktiskt knipa igen och hålla tyst. Pinsamt är ordet. Riktigt pinsamt. Chefredaktör Peter Palmqust sköter det hela utmärkt men kunde gott ha refuserat eländet.

Petter Palmquist, vars reportage brukar vara läsvärda, berättar i samma tidning att okända personer flyttat in i ett källarförråd på Fornminnesvägen och förstör tillvaron för de boende. Det berättas också om en lägenhet i vilken ägaren aldrig bor och där det cirkulerar unga flickor från bland annat Karlstad och Örebro. Trafficking?  Man får ingen förklaring. Kan man hoppas på en uppföljning av detta kanske?

Ingen vet vad som döljer sig i de gamla soptipparna

Ingen vet vad som döljer sig i de gamla soptipparna

DN. Publicerat 2008-08-01 10:52

Hälsoskyddsinspektörerna Lennart Adamajtis och Carina Lindberg blickar ut över en av de 93 nedlagda soptippar som måste saneras.

Strängare miljökrav tvingar fram bättre kunskaper om vad som döljs i två hundra nedlagda soptippar i Stockholms län. Många av tipparna är mycket dåligt kontrollerade och det är oklart vilka som är farliga för människor och miljö.

I dag finns bara sju verksamma deponier i länet. Tre tar emot farligt avfall, fyra icke-farligt avfall. Det mesta avfall som lämnas till deponierna sorteras och skickas vidare till bland annat glasbruk och pappersbruk för återvinning.
Vi har en lista med 93 tippar och måste beta oss igenom hela listan, säger bolagets miljö- och utvecklingschef Ingrid Olsson.
Kunskaperna om vad de gamla tipparna innehåller är mycket dåliga.
Vi har egentligen ingen aning, säger Ingrid Olsson.
Gillingetippen i norra Vallentuna lades ner redan i mitten av 1970-talet och täcktes tjugo år senare över med ett en meter tjockt skal av lera och matjord. I samband med det togs lakvattenprover som visade bra värden, men nu anser miljö- och hälsoskyddsinspektören Carina Lindberg att det är dags att skärpa bevakningen igen. Det företag som äger marken där den gamla tippen ligger driver schaktningsverksamhet och mellanlagrar jordmassor, sten och gödsel intill tippområdet.
Vi är rädda att vibrationerna från lastmaskinerna ska orsaka sprickor i täckskiktet och bidra till att pressa ut lakvattnet, säger Carina Lindberg.
Ambitionen är att hålla tippen så torr och syrefattig som möjligt för att få en naturlig nedbrytning av avfallet. Men om skalet runt deponin spricker kan ytvatten leta sig ner i innandömet och resultera i att förorenat lakvatten rinner ut i diken och andra vattendrag och så småningom når den känsliga våtmarken Angarnsjöängen en bit från tippen.
Vallentuna kommun har haft tillsynsansvaret över Gillingetippen sedan den täcktes in, men enligt Carina Lindberg har miljökontoret inte gjort någon egen besiktning sedan 1996.
Miljökontoret har nöjt sig med att tippens ägare är skyldig att utföra egenkontroller av lakvatten och eventuella gasläckor och se till att ytskiktet håller.
Carina Lindberg och hennes kollega Lennart Adamajtis medger att de knappt vet vad som ligger lagrat i den gamla tippen, men har hört att där finns avfall från veterinärmedicinska anstalten, byggrester och en och annan oljecistern.
Förr visste man inte hur man skulle göra med miljöfarligt avfall, säger Lennart Adamajtis.
Ingela Hiltula, tillförordnad chef för naturvårdsverkets miljö­rättsavdelning, konstaterar att miljöförvaltningarna står inför ett komplicerat detektivarbete.
Kommunernas ansvar att ta reda på vilka gamla tippar som finns och vad de innehåller har skärpts genom bestämmelser i miljöbalken och de miljömål riksdagen satt upp om en giftfri miljö.
Ofta vet man inte heller vad som händer med det avfall som grävts ner, till exempel hur olika kemikalier reagerar när de kommer i kontakt med fuktig jord, säger Ingela Hiltula.
Sörab lyfter fram ansvaret för de nedlagda soptipparna i förslaget till ny avfallsplan som går att studera ytterligare några dagar på flera bibliotek i medlemskommunerna. Där konstateras också att tipparna är ett faktum och att många av dem blivit överbyggda i takt med att marken exploaterats.
Inte minst är trycket på att bygga bostäder hårt. I viss mån får vi leva med att de gamla tipparna ligger där de ligger, säger Ingrid Olsson.
Mängden avfall som läggs på deponi har minskat kraftigt de senaste tio åren och i dag är de deponier som är i bruk väldigt små. De fungerar som mellanlagring innan det sorterade avfallet går vidare till glasbruk eller pappersbruk för återvinning. Kraven på deponiernas kvalitet är mycket hårdare i dag än tidigare och från 1 januari 2009 måste alla verksamma deponier hålla samma standard.
Torbjörn Tenfält

Stockholm har 200 nedlagda tippar
Gamla nedlagda soptippar (deponier) räknas som miljöfarlig verksamhet. Enligt länsstyrelsen finns det cirka 200 nedlagda soptippar i Stockholms län.

Sörab är ett regionalt avfallsbolag som ägs av kommunerna Danderyd, Järfälla, Lidingö, Sollentuna, Solna, Stockholm, Sundbyberg, Täby, Upplands Väsby och Vallentuna.
I dag finns bara sju verksamma deponier i länet. Tre tar emot farligt avfall, fyra icke-farligt avfall. Det mesta avfall som lämnas till deponierna sorteras och skickas vidare till bland annat glasbruk och pappersbruk för återvinning.