Vallentunasjön förr och nu...

Jag läser i Steget att siktdjupet i Vallentunasjön bara är 55 cm vilket tyder på mycket dålig miljö. Allt enligt masterstudenterna i akvatisk ekologi vid Stockholms universitet. Ändå har sjön trålats kontinuerligt för att rensas på så kallad vitfisk. Allt i hopp om att vattnet ska bli klarare. Nu tvivlar docenten i systemekologi Sven Blomqvist på att metoden kommer att fungera. Så här långt har man inte uppmätt någon förbättring alls. För egen del tror han mer på muddring, att man tar bort sediment från botten som är rika på närsalter.

Det är rätt kul med sånt som går igen.

Redan i början av 1980-talet satt dåvarande hälsovårdsinspektören Lennart Adamajtis & Co i en eka på sjön och fiskade braxen. Det är väl den som är värst av vitfisken vad jag förstår. Den äter och skiter, gödslar och skräpar ner. Då var tanken precis som nu att sjön skulle bli ren. Om bara braxenpankorna försvann så skulle hälsovårdsinspektörens lycka vara gjord.

Jag vet inte om de gav upp eller om metoden var lika verkningslös då. Fiskeriet upphörde i alla fall och i Vallentuna Revyn gjorde vi narr av spektaklet med en rätt rolig kuplett som jag kan plocka fram texten på om jag får tid någon dag.
Inget är nytt under solen.

Braxen

Samtidigt blir jag full i skratt åt masterstudenterna. De skulle ha sett sjön på 50-talet när jag var barn. Då var siktdjupet på sin höjd 5-10 cm. Vassen gick minst 15-20 meter ut från strandkanten runt hela sjön och vid Bällstabergen badade vi i en ränna som röjdes fri från vass varje år.

Man kunde gå tvärs över sjön, sa folk. Både pappa och farfar hade gjort det. Med det menades att man kunde förflytta sig med någon slags armtag och känna gyttjan sippra mellan tårna. Stå kunde man förstås inte. Då sjönk man. Fast botten finns bara sisådär tio meter ut från stranden räknat.
Om vintrarna blev sjön ofta bottenfrusen. Vi ungar åkte skidor tvärs till Uthamrabackarna på andra sidan och skridskor på plogade rutor. Som flicka skulle man ha vita helrör med en prinsessa i guld på sidan av skoskaftet. Allt annat var uteslutet. Fast i början fick man nöja sig först med "spiskrokar" och sedan vita halvrör innan man blev upplyft till isprinsessa. Hur kallt det än var - och det var det på den tiden - skulle man åka omkring i någorlunda helskuren kjol som var fin att snurra med. Allt medan man sjöng Siw Malmkvists slagdänga "Flickor bak i bilen".
Om söndagarna kunde det komma gammeldags bilar från stan för att köra motortävling på sjön. Men det var ännu tidigare. På 40- och 50-talet kanske. 

Gädda

Gustafs Udde kom inte till förrän efter 1960 sedan alla tiders störste pamp i kommunen, Gustaf Nilsson, självsvåldigt hade låtit tippa omåttligt mycket sprängsten i sjön vid Bällsta. Den kunde ju inte bara ligga där så till slut formades en konstgjord udde. Gustaf var väldigt stolt över skylten som det stod "Gustafs Udde" på. Han förstod inte att den var tillkommen med stor ironi mot hans enväldiga ledarstil. Gustaf var emellertid en rättskaffens person som ville Vallentunas bästa till skillnad från många av dagens ihåliga politiker. Det ska han ha heder av så här efteråt.



Gös



Strax intill nuvarande Gustafs Udde hade farfar som flera andra gubbar sin eka förtöjd. Åtminstone även farbror Hansén som bodde strax intill.
Farfar fiskade och lade ut nät varenda dag, tror jag. Fångsten bestående av gös och gädda fick simma i vårt vattenfyllda dike därhemma tills det var dags att bli mat. Farmor var en hejare på att laga husmanskost. Särskilt fisk kanske. Hon var ju från Bohuslän. Jag är förresten rätt säker på att de fiskade ål i sjön också. Och gösen, den var inplanterad som någon sorts extra fin delikatess. Kanske av en fiskeförening. 



En som det ser ut alldeles för stor mört

En sommar fångade vi barn massor av mört i Bällstaån som rann förbi Statoil och småningom ut i sjön men som nu till stor del är igenlagd och rinner i rör. Vi var tio år och skulle bli självförsörjande. Mamma lät oss gräva upp ett stånd potatis i trädgårdslandet. Sedan lade vi våra plasthinkar i ån varpå mörtarna simmade rakt i fällan. Vi kokade potatis och stekte småmört efter alla konstens regler och sa att det var gott. Det var det förstås inte. Middagen slutade med att vi kastade prick med läckerheterna. Men vi knaprade knäckebröd med smör på och höll ut några dagar i alla fall.

Det låter som en saga men vid förra sekelskiftet var Vallentunasjön ren och klar som en fjällbäck. Ädelfisk härifrån såldes dyrt på Hötorget i stan. Så kom 40-talet med moderna hyreshus, vatten och avlopp. Det sistnämnda släpptes orenat ut rakt i sjön trots att en av kommunens få reservvattentäkter låg alldeles intill. Gustaf och hans kompisar i kommunledningen förstod inte bättre. De trodde att skiten skulle sjunka till botten och försvinna. Om man blundar så finns det inte liksom. Resultatet blev en miljökatastrof. 

Förra energiministern mm, Birgitta Dahl, som växte upp här, har berättat för mig att hon fick utslag på kroppen efter bad i Kyrkviken. Min barndoms granne Anja fick paratyfus och hamnade på Mörby Lasarett.

På 60-talet byggdes ett underdimensionerat reningsverk strax nedanför Kemtvätten i Bällsta. Sjön skulle renas, hette det. Men företag som tvätteriet och rökeriet på andra sidan sjön fortsatte att pumpa ut sitt avlopp direkt i sjön. För att inte tala om alla privata hushåll och hela lantbruket med allt vad det innebar av såväl natur- som konstgödsel.

På sina håll pågår det säkert än.

Så reningsverket gjorde just ingen nytta. Särskilt som hälsovårdsinspektörerna åkte runt och tog mutor i form av skinkor, diskmedel och annat för att se genom fingrarna med utsläppen. Så sägs det i alla fall. Det underdimensionerade avloppssystemet har dessutom breddat i alla år. Så fort det kommit en regnskur så har korvar, kondomer och toapapper flutit upp ur avloppsbrunnarna nedanför reningsverket. Det fotograferade jag och skrev om flera gånger under min tid som lokalredaktör.

Så det räcker nog inte att fiska braxen.

Frågan är om det nu aktuella misslyckandet verkligen kommer att leda till muddring. Det ska i så fall bli spännande att se hur det går med det av tre mil rör i tre lager (är det väl?) stora sjövärmesystemet som är nedplöjt i dyn och som förser tätorten med sjövärme. Konstruktionen kanske kommer upp till ytan som den värsta hembränningsapparat.

Jag var förresten i Spanien för en tid sedan.
Min kompis beställde dagens fisk på en restaurang och blev jättenöjd. Efteråt fick vi veta att det var just en braxen hon hade ätit. Nu kanske det var en annan sorts braxen än de som simmar i Vallentunasjön men i alla fall. Någon av pizzeriorna i byn kunde kanske tänka sig en ny specialitet. Vad sägs om braxenpizza? Eller korvmojen kanske kunde slå till med inhemsk medelhavsmat? Jag vet åtminstone en bloggare (Viktiga Lena) som dömer ut de lokala krogarna för att de inte serverar fisk- och skaldjurssoppa.