De fick gå tillsammans hand i hand...

Birgitta och Ingemar Almlöf har gått ur tiden. Det känns sorgligt men samtidigt fint för att de fick gå tillsammans hand i hand. Med bara några timmars mellanrum lyckades de dö var och en på sitt sjukhus.
Birgitta och Ingemar delade en vacker kärlekssaga. Hon berättade om det i en intervju med mig inför valet 1994. Då hade hon en mandatperiod som kommunalråd bakom sig och satsade på nästa. Det mesta skrev jag förstås inte, det var för privat och hade inget med valet att göra, men jag minns att det var fint.
- Jag inser att jag är en tant men jag vill jobba länge än. Jag tar en mandatperiod i taget, sa hon.
Så synd att det står tant i rubriken, tänker jag nu. Hon sa det visserligen men ändå. Redigeraren - det är alltid en redigerare som sätter rubrikerna - kunde ha valt ett annat ord. De skulle aldrig ha kallat exempelvis Elwe Nilsson eller Örjan Lid för gubbe.
Men jag tror inte hon tog illa upp. Och hon var väldigt förtjust i bilden, minns jag.

Innan Birgitta blev kommunalråd satt hon som ordförande i socialnämnden. På den tiden hade jag en granne vars dotter tog för vana att rymma till mig när det inte fungerade hemma. För att undvika polishämtning kunde man ringa hem till Birgitta när som helst på dygnet och utverka tillstånd för flickan att sova över. Hon blev aldrig irriterad.

Ingemar var en himla trevlig karl. Alltid glad. Och länge medlem i Lions. En tid höll han på med bantningsmedlet Herba Life vid sidan av jobbet. När vi i Vallentuna Revyn skrev ett nummer om det blev han så glad att han kom med blommor.

När Birgitta gått i pension 2001 skulle de resa, ha kul och ägna sig åt varandra. Då drabbades hon av cancer. Efter en svår tid såg det ut som att hon hade klarat av det. Vi pratade om det när jag en kort tid jobbade på Steget. Jag ville att hon skulle berätta i tidningen. Hon var osäker och ville vänta. Sist träffades vi på Domus. Kanske var det i början av året. Min bok "Mia - Sanningen om Gömda" hade just kommit ut. Vi pratade om den och om Ingemar som var så sjuk. Hon verkade må bra. Det kändes fint.

Och nu är de alltså borta. Så sorgligt! Kärleken är den stora trösten. Birgitta och Ingemar hade något som de flesta av oss aldrig kommer i närheten av. Vi får glädja oss åt det.