Kringstrykerskor...

Det slår mig...

Kringstrykerskor kallades de förr de hemlösa kvinnorna. Det är häftigt att träffa på dem i kyrkoböckerna när man släktforskar men så kul var det nog inte...

Krya på dig Hasse!

Hasse är krasslig - Gubben i hörnan alltså - så jag får rodda bloggen själv ett tag.
Krya på dig Hasse!

S: "Låt äldre festa fem gånger per år"

TT:
Äldre ska ha rätt att önska sig en festmåltid som går ut över det vanliga minst fem gånger per år
Det är ett av de förslag om förbättrad mathållning i äldrevården som Socialdemokraternas talesperson i äldrefrågor, Ylva Johansson, lade fram under påskhelgen. Till önskemåltiden ska det också gå bra att ta sig en nubbe eller ett glas vin.
– Alla har rätt att ha måltider och speciella tillfällen att se fram emot, säger Johansson.
TT: Men är det inte lite snålt med bara fem festmåltider per år?
– Man måste börja någonstans. Det finns ställen där de äldre aldrig får något extra.
Johansson efterlyser en nationell strategi där maten får en central roll och föreslår en ansvarsfunktion för nutrition som ska utveckla arbetet med mat och måltider inom äldrevården. Rent konkret vill hon och S bland annat låta de äldre äta tillsammans och slippa matlådan. De ska också få vara med och laga maten där det är möjligt.
Johansson tror inte att en satsning på de äldres mat blir någon kostnad för samhället.
– Det finns tvärtom stora vinster att göra till exempel när det gäller antalet vårddygn. I dag läggs många äldre in för vård gång på gång för att de är undernärda, säger hon.
Socialdemokraternas förslag läggs fram som en kommittémotion till hösten.
TT

Vad säger man...?

Hetsjakt på Calle Jonsson!

Om någon är utsatt för hetsjakt så är det Calle Jonsson och hans familj. I åtta år har grekiska staten lekt en fruktansvärd katt-och-råtta-lek med dem. Nu beskylls såväl han som föräldrarna för förtal av grekiska staten. Detta i ett land där invånarna har rätt att fritt yttra sig om allt. Jag hoppas verkligen att svenska staten ryter ifrån och att svenska folket bojkottar Grekland som turistland./Monica

Calle Jonsson stannar i Sverige!

– Jag som advokat förstår ingenting över huvud taget av hur det grekiska rättssystemet fungerar, säger familjens advokat Leif Silbersky.
Ursprungligen gäller misstankarna att Calle Jonsson ska ha knivskurit en man på Kos 2001. Fyra år senare friades Jonsson av hovrätten på Rhodos. Sedan dess har Högsta domstolen i Grekland beslutat att hela rättegången ska tas om, med ny domare och ny jury, vilket inte har skett.
I år dök plötsligt nya anklagelser upp. Men denna gång inte bara mot Calle Jonsson utan även mot hans föräldrar. Enligt åklagaren har Jonsson spridit rykten om att grekisk polis torterat honom och föräldrarna ska ha bekräftat uppgifterna. Därför är de alla tre nu misstänkta för falsk angivelse, mened och förtal och har kallats till domstolsförhandlingar på Rhodos den 10 april. Detta utan att någon förundersökning presenterats och utan att föräldrarna hörts.– Vi kan inte acceptera i en rättsstat att man kallas direkt till domstol utan att folk hörs först och får lämna sina synpunkter på en eventuell anklagelse. Därför kommer familjen inte att åka, säger Silbersky till TT.
Hur familjen kommer att ställa sig till eventuella kallelser längre fram kan han inte svara på.
TT 9 april 2009

Fakta Wikipedia:
Carl Mikael (Calle) Jonsson, född 9 juni 1983 i Långträsk, Piteå kommun, bosatt i Vallentuna, är en svensk medborgare som greps i juli 2001 på den grekiska semesterön Kos som misstänkt för att ha knivskurit en grekisk man. Jonsson, som nekade till alla anklagelser, satt häktad fram till i februari 2002 då han släpptes mot borgen och lämnade landet. Den efterföljande utdragna rättsprocessen mot Jonsson skapade stor uppmärksamhet i svenska medier.
Den egentliga rättegången skulle ha hållits i Grekland hösten 2003, men uteblev då Jonsson vägrade att infinna sig eftersom han förklarat att han inte hade något förtroende för det grekiska rättssystemet. Hösten 2004 begärde Grekland honom överlämnad enligt den nya europeiska arresteringsordern. Efter prövning av utlämningen i både tingsrätten och hovrätten överlämnades Jonsson i januari till grekisk polis.
Den attackerade greken, Christoforos Serdaris, och en vän till denne pekade i rättegången ut Jonsson som skyldig. En DNA-analys visade att offrets blod fanns på Jonssons tröja. Jonssons försvarare, advokat Leif Silbersky, menade i sin tur att utpekanden skedde efter påtryckningar av polisen och att det fanns tveksamheter kring DNA-analysen. Den 12 april 2005 frikändes Jonsson från anklagelserna.
I slutet av november 2006 meddelade Högsta domstolen i Grekland att rättegången ska tas om från början. Detta eftersom det bland annat ej anses klarlagt "huruvida den tilltalades tröja kom i kontakt eller ej med lidandens byxor och skor"[1].
Den 19 november 2007 skulle Calle Jonsson medverka vid en ny rättegång i Grekland, men denne har skjutits upp på obestämd tid på grund av en advokatstrejk.
Åklagarmyndigheten på Rhodos har i februari 2009 skickat en begäran till Attunda tingsrätt att såväl Calle Jonsson som hans föräldrar ska delges misstanke om falsk angivelse, mened och förtal. När Jonsson förhördes om mordet (OBS! ska rimligen vara som värst mordförsök då offret lever/MA) sade han att han hade blivit torterad av grekiska poliser. Den grekiska åklagaren anser att Calle Jonsson spridit rykten om poliserna, och hans föräldrar anklagas för att ha bekräftat uppgifterna om tortyr. Familjen är kallad till förhandling på Rhodos den 10 april 2009.

(bilden togs när Calle friades från misstankar och släpptes 2005)

______________

Min intervju med den fantastiskt fina Katarina Jonsson

var publicerad i Allas Veckotidning 2005.

Katarina Jonsson ser liten och trött ut där hon sitter vid köksbordet i sin nya bostadsrätt. En dryg månad har gått sedan hon flyttade in. Ändå har hon knappt varit här. Hon har tillbringat veckorna på Kos och Rhodos där rättegången mot sonen Calle har väckt uppmärksamhet. Anklagad för mordförsök och vapenbrott riskerade han att dömas till 25 års fängelse. Calle frikändes emellertid på alla punkter av en enig jury och kunde åka hem med familjen. Fyra års helvete var därmed över. Nu återstår att sätta punkt och steg för steg ta sig tillbaka till livet. 

– Jag är väldigt lättad, säger Katarina. Samtidigt känns det som att livet har trasats sönder. Min obekymrade artonåring som åkte iväg till Kos kom aldrig tillbaka. Calle har åldrats. Man gör det i grekiskt fängelse. Så det är svårt att känna jublande glädje. Jag måste läka mig själv precis som Calle måste göra det. Därför känner jag ett stort behov av att få vara ensam. Jag har fullt upp med att komma tillbaka till livet.

Det var med stor tvekan som Katarina och Gösta Jonsson i juli 2001 släppte iväg sonen Calle till Kos för en veckas hålligång med kompisarna ur hockeylaget. Där fick han dela rum med två andra grabbar och ringde för säkerhets skull hem varje dag. En vecka senare skulle familjen återförenas i Luleå.

– Vi var på väg till vårt hus där, när dramatiken på Kos utspelade sig. Vi behöll det när vi 1998 flyttade till Vallentuna. Då hade jag lämnat jobbet som undersköterska för att i stället plugga i Uppsala och ta en magisterexamen i sociologi. För Gösta, som är rörmokare, var det inte särskilt svårt att få jobb i Stockholm.

Calle och hans kompisar roade sig på ett strandparty den där ödesdigra kvällen. När de andra gick hem dröjde sig Calle kvar med en flicka för att sedan ensam gå till hotellet. Han blev emellertid rånad av två män och knivstucken i armen.

– Calle tog sig till hotellet, virade en handduk om armen och gav sig av till akuten. Samtidigt pågick ett bråk några kvarter bort där servitören Christoforos Serdaris blev knivskuren med åtta knivhugg. Polisen började därför söka efter en blodig gärningsman. De grep en norrman som de misshandlade svårt för att han hade lämnat in en blodig tröja till en tvättinrättning. 

På akuten fick de tips om Calle varpå de stormade in på hotellrummet. Grabbarna förstod ingenting. De fördes till sjukhuset för att konfronteras med Serdaris men varken han eller hans kompis kunde peka ut en gärningsman. Poliserna blev ursinniga och en kvinna från ambassaden hörde hur förhörsledaren skällde ut offret, pekade på Calle och sa att det var han. Serdaris och hans kompis skulle minsann inte ifrågasätta polisens arbete!

Svenskarna släpptes men några timmar senare kom polisen tillbaka. Calle blev livrädd och flydde till receptionen för att få hjälp. Han greps och fördes iväg medan kompisarna flydde till stranden övertygade om att de hade sett Calle för sista gången.

– De vågade inte återvända till hotellet. De stannade på stranden hela natten och fick hjälp av några danskar att hämta bagaget. Sedan tog de sig till flygplatsen och åkte hem. Stackars Calle! Han måste ha känt sig väldigt rädd och övergiven.

Familjen var framme i Luleå när en av Calles kompisar ringde och sa, att något hemskt hade hänt på Kos och att någon var död.

– Jag var säker på att det var Calle! Vi ringde resebyråns jourtelefon men fick inget svar. Först på morgonen kunde vi nå ambassaden som meddelade att Calle satt anhållen. Åh, vilken lättnad! Vi hade ju trott att han var död. 

Nu återstod bara att reda ut alla missförstånd. Det var emellertid lättare sagt än gjort. I 50 graders värme satt Calle inspärrad med handfängsel som skavde in i handlederna tillsammans 20 båtflyktingar. Hygienen lämnade allt i övrigt att önska. En gång om dagen spolades alla fångarna av med en vattenslang.

– Calle togs varje dag in i ett förhörsrum där han fick stå på knä med handfängsel medan poliserna misshandlade honom, spottade honom i ansiktet och förnedrade honom på alla sätt. Vi ska knulla dig i röven, hotade de. Eller vill du hellre att vi kör upp batongen? Blir du inte dömd till minst tio års fängelse, så skär vi halsen av dig direkt! 

Calle var skräckslagen och grät vilket hetsade upp poliserna. De struntade i att göra en brottsplatsundersökning. Likaså blandade de Calles tröja med Serdaris blodiga kläder i en påse. Det är alltså inte särskilt märkligt att Serdaris DNA fanns på Calles tröja.

– Misshandeln tog inte slut förrän vi hade lyckats ordna advokaten Vasilis Drossos som sedan skötte rättegången. Efter en tid fick Calle dessutom ringa hem. Det var underbart att höra hans röst. Men vi sa inte så mycket. Orden stockade sig. Jag ville åka dit direkt men blev övertalad att stanna hemma. Det ska den grekiska polisen vara glad för. Jag hade inte varit lätt att tas med.

Enligt grekisk tradition är det viktigt med en äldre, närstående mansperson som karaktärsvittne. Katarinas styvfar, kriminalinspektör Roger Kassfeldt, for därför till Kos med sin kollega Eric Livbom.

– De blev inte ens inkallade som vittnen. Än mindre kom de hem med Calle, som jag hade hoppats. Men de fick åtminstone träffas. Calle var i väldigt dåligt skick när vakterna kom med honom. Han var uttorkad, hade kramper och kände stundtals inte ens igen dem.

Några veckor senare fördes Calle - fastkedjad vid en stolpe ombord på en båt - till ungdomsfängelset i Avlona utanför Aten där våldtäkter och misshandel bland fångarna hör vardagen till.

– Om vi i Sverige hade hållit djur i burar som de grekiska fängelsehålorna, så hade vi fått hälsovårdsnämnden på oss, säger Katarina bittert. Det är mycket värre där än vad de flesta svenskar kan föreställa sig.

Katarinas dagar blev till en enda lång väntan. Hon tvingades avbryta sina studier. Det var stört omöjligt att koncentrera sig.

– Jag ringde UD, ambassaden, konsulatet, politiker och EU-parlamentariker men fick inte hjälp någonstans. Men försäkringskassan drog in vårt flerbarnstillägg. Calle bodde ju inte hemma längre, sa de.

Calle fick, med hänvisning till EU-medlemskapet, ingen rättshjälp från Sverige. Han fick söka sin rättshjälp i Grekland, sa UD. Att Grekland inte hade mycket att erbjuda spelade ingen roll. Calle fick varken tolk- och översättningshjälp från svenska ambassaden. Ensam satt han i sin fängelsehåla med alla handlingar på obegriplig grekiska. Hela hans rättssäkerhet stod och föll med familjen.

– Till sist beslöt vi oss för att kontakta media. Vi insåg att det var vår enda chans. Dagens Nyheter skrev en artikel. Sedan brakade det loss ordentligt. Några dagar senare satt vi i TV4:s morgonsoffa. Det var där vi träffade Leif Silbersky som, på eget initiativ, erbjöd sig att hjälpa oss. Vi har inte betalat honom en krona under den här tiden. Han har stått för alla kostnader själv. Jag kommer aldrig att kunna tacka honom nog.

Calles vistelse i Avlona var kanske värst av allt. För att överleva måste han ständigt vara på sin vakt mot de 4000 andra fångarna. Han delade emellertid cell med fem albaner som just då hade makten varför han kom att stå under ett visst beskydd. Att Katarina och Gösta då och då kunde bära in skor, tröjor och mat till albanerna gjorde förmodligen också sitt till.

– Under den perioden fruktade jag faktiskt för Calles liv, säger Katarina. Albanerna tog hans kläder och gav honom utslitna plagg för att han skulle få vara ifred. Men det var dagligen ett fruktansvärt liv bland fångarna som sprang omkring maskerade och slogs med käppar. Vi kunde till och med höra det när Calle ringde hem. För vår skull ringde han varje dag. Vi ville ju veta att han var vid liv. 

Det fanns en telefon i fängelset och fångarna fick stå i kö för att ringa collect call. Jag satt på sätt och vis också i fängelse. Jag bar telefonen med mig överallt om Calle skulle ringa. Handla och gå till tvättstugan gjorde jag bara när jag visste att han satt inlåst. Vi fick fruktansvärda telefonräkningar som kunde sluta på över 30 000 kronor. Men det spelade ingen roll. Det fick kosta vad det ville.

Katarina försökte räcka till för de tre andra barnen. Men det fanns morgnar när hon inte ens ville går ur sängen. Ändå gjorde hon det.

– Jag steg upp, duschade och gjorde det allra nödvändigaste. Men familjen fick inte så mycket mer av mig. Det förstår jag nu. Jag räckte inte till. Men de var duktiga, gick i skolan och skötte sig ändå. Så kom julen med klappar, julmat och julgran. Familjen tände ljus och såg på Kalle Anka men tankarna var hos Calle.

– Det var minusgrader i fängelset då. När Calle ringde på julafton försökte han trösta mig. Vi får extra god mat i dag, sa han. Det var inte sant. Så här efteråt beundrar jag honom för det.

Familjens ekonomi kördes snabbt i botten. De fick betala allt från lakan och handdukar i fängelset till översättningar, advokater, resor och telefonsamtal. Till och med UD:s samtal till Grekland måste de stå för. En för familjen okänd, blind man - Hans Ruuth i Luleå – samlade in 109 000 kronor och de sålde sitt hus i Luleå. När som helst kunde det trots allt komma ett erbjudande om borgen.

– Gösta var på Kos då. Han ringde en kväll och sa att Calle skulle friges mot en borgen på 136 000 kronor, förutsatt att pengarna fanns på den grekiska banken klockan nio följande morgon. Våra pengar var låsta i Norrland så jag kastade mig på telefonen och ringde UD för att be om ett kortfristigt lån till nästa dag. De vägrade. Vi kan inte använda skattebetalarnas pengar hur som helst, sa de. Leif Silbersky erbjöd sig att låna oss pengarna när banken öppnade nästa dag men då skulle det ju vara för sent. Till sist ställde en banktjänsteman i Luleå upp och gjorde transaktionen på övertid. Det blev Calles räddning.

Den 8 februari 2002 fördes Calle i handfängsel med båt från Aten till Rhodos för att friges mot borgen. Den här gången hade han sällskap av sin pappa och fick till och med gå på toaletten. Dagen därpå kom de hem till Arlanda där de möttes av familjen, ett 50-tal kompisar och ett stort mediauppbåd. Calle berättade att hans tilltro till det grekiska rättssystemet var lika med noll. Samtidigt varnade han andra ungdomar för semesteröar med festprofil.

– Uppdrag Granskning har ju visat hur guiderna går längs bargatan med tonåringarna så att de ska dricka så många shots som möjligt. De har procent på det. Sedan lämnar de ungarna åt sitt öde. Det är klart att det blir stökigt. Den grekiska polisen måste ju tycka att det är vidrigt. Jag är säker på att Calle fick klä skott för det. De ville statuera exempel.

Väl hemma valde Calle att inte berätta så mycket. Han vill bara glömma och gå vidare.

– Det är som om han försöker skydda mig, säger Katarina. Han vänder det inåt och sörjer i sin ensamhet. Det gör fruktansvärt ont att tänka på. Själv fick jag stöd och hjälp av en präst som kom hem till oss när Calle hade blivit häktad och vi var i chocktillstånd.

Calle gjorde sin militärtjänst, utbildade sig till hockeydomare och kunde småningom börja jobba. Katarina återupptog och avslutade samtidigt sina studier. I dag är hon färdig biståndshandläggare inom äldreomsorgen.

I juni 2002 lyckades familjen få rättegången uppskjuten och i december samma år fick Calle ett erbjudande från Serdaris att för 16 000 kronor köpa sig fri. Han vägrade. Det skulle vara detsamma som att erkänna, tyckte han. 

I oktober 2003 kallades Calle till en ny rättegång som han, med Leif Silberskys hjälp, vägrade infinna sig vid. Allt med stöd av utlämningslagen från 1957 enligt vilken regeringen avgör om svenska medborgare ska lämnas ut för lagföring utomlands eller ej. I juni 2004 greps Calle av polisen en kväll sedan en ny arresteringsorder hade kommit från Grekland och han lämnat föräldrahemmet för att gå på grillfest.

– De hade spanat på honom hela dagen och helt enkelt väntat ut honom. Några timmar senare ringde han från Kronobergshäktet och dagen därpå var det förhandling i tingsrätten. Då gällde fortfarande den gamla utlämningslagen så Calle frigavs. I juli antog emellertid Grekland den nya lagen som nu är gemensam för EU och som innebär att de europeiska domstolarna ska samarbeta och underkasta sig varandra. I oktober kom så en ny arresteringsorder varpå Södra Roslagens tingsrätt beslutade utlämna Calle.

– Han fick tillbringa natten innan på Kronobergshäktet, säger Katarina. När vi lämnade honom där kände jag mig som den största svikaren någonsin. Det hade dittills varit otänkbart för mig att Sverige – hans eget land - skulle kunna lämna ut honom.

Calle överlämnades till grekisk polis på Arlanda i januari 2005 och fördes till häktet på Kos. Där har han suttit de senaste månaderna bland 30 andra fångar i samma rum. Pappa Gösta följde emellertid med till ön och snart kom den övriga familjen efter.

– Det var viktigt för oss att vara tillsammans. Den här gången skulle ingen behöva sitta här hemma i ovisshet och vara orolig. För mig var det första besöket på Kos. Vi tittade på hotellet där Calle hade bott och fann platsen där han blivit rånad likaväl som platsen där Serdaris blev knivskuren.

Calle frikändes slutligen av en enig jury trots att tolken knappt kunde svenska och än mindre förstod de juridiska termerna.
– När de sa att Calle var fri och alla rusade ut ur rättssalen satt jag bara kvar. Jag kunde nästan inte röra mig.

Calle fick hämta sina saker i häktet och familjen flög omedelbart hem. Då hade hans mellanhavande med den grekiska rättvisan kostat familjen närmare en miljon kronor.

– Jag hade 5 kronor och 25 öre kvar på kontot när vi kom hem. Och en avbetalningsplan till resebyrån på de 38 000 kronor som resan kostade med hotell, ombokningar och allt. Alla våra besparingar är borta, säger Katarina när telefonen plötsligt påminner om vardagen här hemma. Hon pratar en stund och får uppenbarligen ta emot ett glatt besked.

– Det var Calle, säger hon. Han fick jobbet. Han ska bli säljare nu. Så han har åkt för att köpa en ny kostym.

Några dagar senare träffar vi Calle och den övriga familjen. Han är en vältränad och artig kille som med ett oväntat fast handslag - för mammas skull - ställer upp för en sista fotografering. Några fler intervjuer blir det nämligen inte. Åtminstone inte på länge. Han har farit illa av det som hänt och måste få återgå till ett normalt liv.

– Vi är överens om att bara ställa upp för dem som har hjälpt oss, säger systern Elin. Så nu får det vara bra.

Pappa Gösta känner sig påtagligt obekväm med situationen och lämnar oss så snart fotograferingen är över. Han och Katarina har gått skilda vägar nu. Den fyra år långa mardrömmen var mer än deras relation orkade med.

– Vi kunde inte stötta varandra till slut, säger hon. Så jag flyttade. Gösta bor kvar i vår gamla bostadsrätt och Björn och Olle har egna rum hos oss båda. Elin har ett eget boende och Calle bor hos sin flickvän. Nu måste jag ta tag i mitt eget liv.

Katarina funderar på att skriva en bok om allt som hänt. Hon skulle dessutom vilja hjälpa andra som sitter fängslade utomlands utan att få hjälp hemifrån. För de är många, säger hon.
– Framför allt vill jag varna alla som tänker åka utomlands. Råkar man illa ut och blir anklagad för brott så får man klara sig bäst man kan. Det finns ingen i hela världen som hjälper en. Regeringen och UD lämnade oss i sticket. Det är min största besvikelse nu när allt är över.

Monica Antonsson

Det var 2005.

I slutet av november 2006 meddelade Greklands HD att rättegången skulle tas om då det bland annat inte ansågs klarlagt om Calles tröja kom i kontakt med offrets byxor och skor eller ej. Rättegången den 19 nov 2007 sköts emellertid upp på obestämd tid. Den 10 april 2009 var det alltså dags för nya anklagelser, denna gång falsk angivelse, mened och förtal, mot såväl Calle som hans föräldrar. Det har följaktligen ingenting med ursprungsåtalet att göra.

2014 togs fallet med det blodiga knivdådet på Kos en ny vändning. Grekiska myndigheter utfärdade en europeisk arresteringsorder mot Calle Jonsson. Han förhördes av svensk polis 2015 och gick i oktober samma år under jorden. Ett drygt halvår senare - i juli 2016 - kunde han pusta ut när fallet preskriberades i Sverige. Det betyder att han inte kommer att lämnas ut till Grekland så länge han befinner sig i hemlandet. Regelverket skiljer sig dock från det svenska i många andra europeiska länder som - om polisen griper honom där - kan överlämna honom till grekiska myndigheter.  

Om att gå lös på en cykelkorg...

I lördags kväll var jag på kalas. Jag sov till och med över. När jag på söndagsförmiddagen kom med tåget till Bällsta station och skulle ta cykeln hem hade något hänt. Min cykel är normalt försedd med tre cykelkorgar, en fram och en på var sida om pakethållaren. Jag har nämligen ingen bil utan cyklar vanligen till affären.
Men när jag nu kom med tåget var en korg borta medan den andra var slängd på marken intill cykeln. Korgen framtill, som är fast monterad, var söndersparkad. Åh, så kul några snorungar måste ha haft med detta på lördagskvällen. Deras ölburkar ligger kvar på marken.
De hade dessutom sparkat sönder tidningsstället till Citybladet eller vad det heter. Om någon alltså hittar en svart cykelkorg slängd någonstans i Bällsta är den troligen min. Slå gärna en pling i så fall.
Bällstahäxan

Apropå "sången" på Skansen...

Håller med dig Monica, att Anders Lundin får ge ut en skiva är en liten gåta. Sångare är han ju inte i alla fall. Men han har säkert bra kontakter i branschen, det är ju så det ofta funkar!

En annan som uppenbarligen har bra kontakter i branschen och som inte heller kan sjunga är ju den på Skansen ofta sjömanskostymsklädda Håkan Hellström. Finns det sämre sångare på den här planeten? De gånger han hittar rätt tonart i en låt kan man räkna på ena handens tumme.

Han går i samma klass som M A Numminen vad gäller sången. Fast Numminen är roligare!

Fast det är ju förstås bara vad jag tycker!

Tänkte skriva vad jag tycker om Alexander Bard, men det får ni gissa själva!

Bibliotek är det viktigaste som finns...

...ja så verkar det i alla fall som Vallentunas politiker tycker. Och då spelar det ju naturligtvis ingen som helst roll att vi är mitt uppe i en finanskris som vi ännu inte sett botten på.

Bibliotek åt folket gapar politikerna om vi så ska låna upp varenda krona för att genomföra projektet.

Detta är en skandal av stora mått. När det gäller att få igenom biblioteksprojektet skyr kommunens styrande uppenbart inga medel.

Men när det gäller att ta hand om handikappade i kommunen som inte klarar sig utan hjälp då finns det minsann inte något intresse av att skaka fram pengar.

Detta är rent ut sagt för jävligt. Dessutom när det myglas både på hög och låg nivå i kommunalhuset för att man ska komma undan att betala för de lagliga rättigheter dessa människor har till en värdig omsorg.

Vilket är viktigast: Att en handikappad får tillsyn, omsorg, hjälp med inköp och att kunna ta sig ut överhuvudtaget och leva ett värdigt liv eller ett jävla bibliotek????

Är det finanskris eller är det finanskris?

I veckans Vallentunasteget redovisas detaljplanen för Vallentuna centrum som kan beskådas och tyckas till om fram till den 11 maj.

Bland annat ska kommunalhusparken ska bebyggas med ett jättestort bibliotek.

Men hallå!

Är det finanskris eller är det finanskris?!

En pensionär jag känner får knappt 6000 kronor i månaden i pension som tack för hårt arbete och inbetalning av skatt hela livet. När tandläkaren den här månaden fått 2900:- för lagning av tre små hål och elräkningen på 2 600:- var betald fanns inga pengar kvar till mat. Än mindre till hyra och andra omkostnader.

Är det inte våra sämst ställda som i första hand ska få del av våra skattepengar?

Är det verkligen läge ett bygga ett skrytbibliotek när våra pensionärer inte har pengar till mat.

Kommunen har för övrigt en alldeles utmärkt teater som ligger för fäfot för att kulturförvaltning och kulturnämnd inte gjort sitt jobb. Hur skulle det se ut om en av de två ishallarna låg tom utan aktiviteter? Svaret är enkelt. Det skulle aldrig kunna ske. Men teatern får ligga där och förfalla. Det är inget annat än en skandal som först borde åtgärdas innan man ens andas om att bygga ett nytt bibliotek.

Bällstahäxan

Att sjunga eller inte sjunga...

Jag hör på TV att Anders Lundin har kommit ut med en platta.
Jag kan inte förstå varför exempelvis han envisas med att "sjunga" när han nu inte kan det.
Det hade varit mycket schysstare om han ville vara så snäll och bespara oss från det.
Varför kan han inte nöja sig med att vara programledare? Det är han ju bra på.
Jag ser verkligen fram mot fyrans allsång från Göteborg med Lotta Engberg!
Hon kan hon!
Bällstahäxan

Heja Anna Wilson!

Dags för mer buller i kommunhuset, skriver Anna Wilson i veckans Vallentuna Steget.
Med det målar hon upp bilden av bristande öppenhet i den kommunala verksamheten som drivs med kommuninvånarnas surt förvärvade skattemedel och som skattebetalarna just därför ska ha full insyn i.
Anna berättar i sin ledare om föreståndaren på Nova som sa upp sig och fick åtta månadslöner i avgångsvederlag. Inte så vanligt när någon har sagt upp sig. Det tyder snarast på att han blev ombedd att säga upp sig.
Men det kan man inte så noga veta. Anna bad därför fritidsförvaltningen att få ut handlingarna. Fritidsförvaltningens chef Jan-Åke Bredberg, som suttit väldigt länge på sin post, blev inte särskilt glad. Han ringde Sveriges kommuner och landsting för att förhöra sig om han kunde vägra. När det inte gick vädjade han till Anna och sa att inte heller föreståndaren ville att handlingen skulle lämnas ut. Det kunde rent av bli pinsamt för honom. Kunde Steget möjligen ta hänsyn till det?
Naturligtvis inte.
Det var ju i skattebetalarnas och ingen annans intresse informationen skulle fram. Anna stod på sig och fick därför ut handlingen.
Jag kan bara säga: Heja Anna!
Och konstatera att detta är ett resultat av att Vallentuna Steget har bytt ägare.
Vallentuna tycks äntligen ha fått en riktig tidning.
Bällstahäxan

Se upp för tåget!

Jag skulle önska att ungdomar och andra inte gick omkring med musik i öronen. Speciellt inte genom hörlurar. Det lär den unga flickan ha gjort, sägs det. Det gjorde även en ung man som dödades av tåget vid Vallentuna station för kanske tio år sedan. De lyssnar och hör inte tåget som kommer. Det är så fruktansvärt onödigt och dessutom väldigt synd om lokförarna.
Hur bilen hamnade på spåret mellan bommarna vet jag förstås inte. Men när min farfar var 90 år och skulle till doktorn kom han körandes precis där. Solen stod lågt. Han blev bländad och såg inte att bommarna var nedfällda. Han körde igenom de första och insåg plötsligt att han stod mitt på spåret och att det tutande tåget var på väg mot honom i full fart.
Farfar hade sinnesnärvaro nog att i sista stund trampa gasen i botten och köra igenom även de andra bommarna. Så kom han undan med blotta förskräckelsen och körde chockad vidare till läkarstationen. Att han blev efterlyst av polisen fick han veta först senare. I vilket fall som helst så ställde han därmed bilen och körde aldrig mer.
Jag håller alla tummar jag har för de skadade personerna!
Bällstahäxan

Aftonbladet 24 mars 2009

Flicka påkörd av tåget

Vittnet Maria, 38: Folk skrek och det var kaos. Föraren panikbromsade – men fick inte stopp på tåget.
En flicka i 13-årsåldern fick livshotande skador i olyckan.
– Jag hörde folk skrika ”Ring ambulans!” säger vittnet Maria Jonsson, 38.
En flicka i 13-årsåldern skadades svårt vid en olycka i korsningen Banvägen–Teknikvägen i Vallentuna norr om Stockholm vid åttatiden i morse. Den skadade fördes till sjukhus med ambulanshelikopter.
Oklart hur hon mår
– Enligt de uppgifter som jag har fått kom flickan cyklande. Hon verkar ha haft bråttom och cyklade över övergången. Då kom tåget, säger Mikael Gustavsson som är befäl vid Stockholmspolisens ledningscentral till Aftonbladet.
Roslagspolisen uppger att övergången där flickan blev påkörd är obevakad.
Flickan fördes med ambulanshelikopter till Karolinska universitetssjukhuset. Pressjouren vid sjukhuset uppger att flickan vårdas för livshotande skador.
”Folk skrek”
Maria Jonsson, som bor i Vallentuna, kom gående med sina barn på vägen längs spåret när olyckan inträffade.
– Jag hörde bara när tåget bromsade. Sen såg jag att ena lyktan på tåget var sönder, säger hon.
– Folk skrek och det var kaos, alla bilar stannade, säger hon.
– Den här övergången har varit obevakad jättelänge och många barnfamiljer har reagerat. Den måste bli bevakad.

Aftonbladet 31 mars 2009

Tåg krockade med personbil

Vittnet Linus: Jag blev chockad. Tåget tutade – men bilen hann inte undan. Kollisionen blev våldsam. En man fördes svårt skadad till sjukhus i helikopter.
– Jag blev chockad, säger vittnet Linus Murphy, 16,

Olyckan inträffade på en järnvägsövergång i Vallentuna norr om Stockholm vid 10-tiden på förmiddagen.
Två ambulanser, flera brandbilar och en helikopter skickades till platsen.
– Jag hörde när de tutade, sen kollade jag ut och såg att bilen blivit släpad framför tåget, säger Linus Murphy.
– En person har förts till sjukhus i helikopter med svåra skador, säger Towe Hägg, presstaleskvinna vid polisens länskommunikationscentral.
Enligt Linus Murphy finns det bommar vid vägkorsningen där olyckan inträffade – men det är i nuläget oklart om de var nedfällda.