Trist attityd mot oss som betalar kalaset...

Jag läser Nya Vallentuna Nyas intervju med kommunalrådet Parisa Liljestrand (M) som bland annat kommenterar nedläggningen av Arbetsmarknadsenheten (AME) som hon menar var ett av det senaste årets tuffa beslut.
- Det är inte konstigt att det blev bråk, säger hon.

- Förändring är alltid jobbigt. Särskilt när det är många eldsjälar inblandade som här.
Jag tycker att vi hade bra tankar bakom allt, det är vår skyldighet att hela tiden ifrågasätta vad folk får för sina skattepengar. AME har vi ersatt med arbetscoachning och den metoden har redan fått ur fler personer i riktigt arbete.

Som kommuninvånare måste man fråga sig vad hon menar med bråk. Var det några som slogs eller är det bara den väl motiverade kritiken hon menar?
Parisa Liljestrand framträder med en sådan von Oben-attityd att åtminstone jag undrar om hon fortfarande är Örjan Lids förlängda arm. Ni vet mannen om vars år i Vallentuna det borde skrivas en avslöjande bestseller. Han spökar än, om ni förstår vad jag menar.

Den som ogillar ett politiskt beslut är alltså rädd för förändringar, om man får tro Parisa Liljestrand. Och de som kämpat för de värnlösa viftas bort som eldsjälar underförstått att bör behandlas med ett leende och en milt överseende klapp på huvudet.
Det kan inte bli mer föraktfullt.

Hon försöker dessutom slå i oss att de arbetslösa efter nedläggningen av AME nu är i sysselsättning igen.

Men det är inte sant!

Det finns de som hankar sig fram med sjukskrivningar mot en oviss framtid. För att sjukpensioneringar som det då talades vitt och brett om inte har beviljats. Skulle sjukskrivningarna dras in - och det sker förr eller senare - så tvingas de som en sista utväg förhandla med rumänerna på torget om en tiggarplats.

Parisa Liljestrand vet att de värnlösa inte har någon röst. De har tystnat och kommer att glömmas bort. I kraft av sin egen välbetalda position och ständig tillgång till medierna törs hon alltså stå och säga:
- AME har vi ersatt med arbetscoachning och den metoden har redan fått ur fler personer i riktigt arbete.

Det är skamligt men hon kallar beslutet tufft.
Och hon påstår att kämpande eldsjälar drivs av sin rädsla för förändring.

Det var i AME-fallet aldrig fråga om en rädsla för förändring.
Det var fråga om en rädsla för försämring vilket är något helt annat. Och förnedring rent av, total förnedring för de allra svagaste vilket är ovärdigt Sverige.

Jag undrar om beslutet att lägga 400 miljoner av vallentunabornas skattepengar på att dra Roslagsbanan till Odenplan också var ett tufft beslut?

Och vilka tuffa beslut som kunde förvandla ett överskott på 50 mkr 2016 till ett underskott på 335 mkr 2017?

Det vill jag höra Parisa Liljestrand
förklara nästa vecka i Nya Vallentuna Nya!

Det är trots allt, precis som hon själv påpekar, kommunledningens skyldighet att hela tiden ifrågasätta vad folk får för sina skattepengar.