Lars Johansson har efter en tid på vårdhem gått ur tiden. Han blev 77 och ett halvt år och det är ju inte så dåligt ändå.
Lasse var en gång i tiden en av Vallentunas mesta kändisar. Låt vara för att han tömde våra sopor och allmänt men ack så kärleksfullt kallades Sop-Johan, men kanske mest för att han efter arbetsdagarnas slut för det mesta var på sniskan.
De första åren var det väl mest fest, som man sa, men med tiden blev det nog rätt tungt. Men det gick trots allt bra för Lasse. Allt tack vare en räddande ängel vid namn Ann-Sofie Pettersson, grannen som i ur och skur ända till slutet ställde upp och såg till att Lasse fick ett bra liv. Hon står med bland de närmast sörjande i dödsannonsen som jag skannat in flera gånger men inte lyckas få in i bloggen.
Man kan gott säga att Lasse tillhörde det så kallade A-laget i Vallentuna. Han var blyg och utmärkte sig för sin låga profil utom när han sjöng och det gjorde han ofta. Under flera decennier visste precis alla i vem han var. Och alla kunde sångerna han sjöng. Så ofta sjöng han dem.
Sjöng i folkparken
Det fanns en folkpark vid IP på 60-talet. Musiken som spelades av rockband som Sleepstones, Mascots och Ola & Janglers hördes ända ner till stationen vilket fick alla ungdomar att rusa till.
När Lasse klev upp på scenen och sjöng hördes det i hela byn. Inga band kom undan. Alla måste spela sig igenom hans låtar minst en gång per kväll. Och alla sprang vi dit för att få vara med. Hade man inga pengar till entréavgiften så plankade man in genom att krypa under staketet. Det hände väl att folk skrattade åt Lasse och roade sig på hans bekostnad men det var med hjärtat på rätta stället. Han var populär och omtyckt överallt. Ingen fylltratt kom innanför dörrarna på exempelvis Konsum. Men Lasse kom och gick som han ville.
Lasse hade dessutom varken fru eller barn som for illa så var det ingen mer än han själv som tog skada av hans dryckesvanor. Han var alltid god och glad. Tills myndigheterna någon gång i början av 80-talet satte honom på torken. Då var det som om något brast. Så minns åtminstone jag det. Eller så var det åldern och missbruket som tog ut sin rätt. Mycket av hans livsglädje försvann.
Helsida i Norrtelje Tidning
Jag skrev ett porträtt på Lasse i Norrtelje Tidning sommaren 1983. Det var ett av mina allra första jobb och han berättade öppet om sin alkoholism. NT var stor i vår kommmun då - man hade egen lokalredaktion här till och med - och tidningarna gick åt som smör i solsken den dagen när alla kunde läsa om Lasse. Han hade blivit svårt misshandlad då och var sedan en tid nykter. Han kämpade hårt med det men återföll efter något år. Han blev ju så ensam. Olycksbröderna kunde han av naturliga skäl inte umgås med om han ville vara nykter och några andra nära vänner fick han just inte. Så småningom tog Ann-Sofie tag i saken och satte upp regler som han klarade av att följa. Då ordnade det sig äntligen för Lasse, då fick han det bra.
När jag under en kort period 2005 jobbade som reporter på Vallentuna Steget besökte jag Lasse i hans lilla lya på Fornminnesvägen. Han hade åldrats förstås och gick med rollator men klarade sig ändå ganska bra med Ann-Sofies hjälp.
Till min förvåning fick jag se att han hade ramat in artikeln från 1983. Den satt där på hedersplats mellan vägguret och några porslinstallrikar på den blåochvitbrokiga tapeten. Så mycket betydde alltså den lilla uppmärksamheten 22 år tidigare för hans självkänsla.
Jag skrev en uppföljande artikel om Lasse 2005 som dessvärre aldrig togs in. Tidningledningen hade sina rötter på annat håll och förstod nog inte - hur gulliga de än är - fenomenet Sop-Johan.
Jag vet att Lasse väntade och väntade på att artikeln skulle komma i tidningen och att han blev väldigt besviken när den aldrig kom men jag kunde ingenting göra åt den saken. Det kan jag emellertid nu. Nu har vi internet och jag har Vallentunabloggen i vilken jag gör som jag vill.
Så nu Lasse,
nu lägger jag ut artikeln om dig - för att du var den du var och för att du var lika omtyckt som du nu är saknad.
***
Fornminnesvägen i augusti 2005
Han heter Lars Johansson men är mest känd som Johan. Många minns hur han förr lät sångarglädjen ljuda så snart han hade fått sig en styrketår. Omtyckt har han alltid varit.
– Visst var det kul, säger Lasse om hur det var förr.
- Det var bara det, att det blev för mycket ibland.
Lasse kom till världen den 17 september 1934 som yngsta barnet i en syskonskara på sex. Föräldrarna Sofie och Anton Johansson hade fem år tidigare kommit till Vallentuna för att Anton blev dräng i prästgården.
Familjen bodde i Kvarnstugan tills de 1933 kunde flytta in i ett eget hus med brutet tak i Rickeby.
– Det var kallt och dragit men stugan hade både vedspis och kakelugn, så det gick just ingen nöd på oss.
Mamma var snäll, minns jag.
Och pappa spelade handklaver.
Lasse började skolan och fick den i Vallentuna smått legendariska Berna Nilsson som skolfröken. Lasse letar i sitt enda fotoalbum och hittar ett skolfoto på sin klass taget 1941. Han pekar ut sig själv där han sitter under fröken Berna Nilssons högerhand och kan än i dag peka ut prostens dotter Margit Vängby, Sylvia Pettersson, Ove Hahn, Margit Hedlund, Kalle Lindé och alla de andra klasskamraterna.
- Man försökte väl vara både snäll och artig i skolan, säger Lasse. Men det blev rätt mycket bus så jag fick ofta sitta kvar. Lärarna var stränga på den tiden.
Konfirmationskort från 1947
Prosten Sven Vängby konfirmerade Lasse och hans kamrater. Lasse sitter närmast prostens högra sida. Så sa han 2005. Jag tror nu att han rättare sagt sitter till höger om prästen som på den tiden ofta sågs knalla omkring i byn i sin svarta, respektingivande prästkappa.
 |
På bilden står Lasse och språkar med fd klasskompis Ove Hahn, fd kommunpolitikern (M) och fd artistchefen på Gröna Lund som var tjenis med all världens stora. Jag känner igen fd riksdagskvinnan Sylvia Pettersson (S).
Någon som kan identifiera övriga på bilden?
|
Klassåterträff i Folkets hus
Klasskamraterna återförenades vid en fest på Folkets hus för en tid sedan och Lasse var med.
– Han tyckte att det var väldigt trevligt, säger grannen Ann-Sofie Pettersson som menar att hon är såväl syster som mamma för Lasse. Det är hon som för hans talan. Han nöjer sig med att nicka instämmande och hålla med. Han har alltid varit blyg och fåordig, den gode Lasse.
En gångare till springpojken!
Lasse var 19 år gammal när han tog sin första sup. Han var nyanställd som kontorsbud hos Gas- och Koksverkens Ekonomiska Förening och fick till uppgift att springa efter öl till gubbarna. Som tack för besväret fick Lasse varje gång en ”gångare” som hade den egenheten att den gjorde honom fri från blygsel. Undra på att han fastnade i alkoholens grepp. Plötsligt vågade han prata, sjunga och vara sig själv som en fri och lycklig människa.
Lasse var omåttligt stolt, sedan han hade köpt sig en Ford de Luxe av 1946 års modell.
– Jag åkte lite överallt, säger han. En gång åkte jag iväg och tittade på Vasaloppet.
Men det där med brännvin var nog inte så bra.
– Visst hade man kul många gånger. Det var bara det att det blev för mycket, säger Lasse där han sitter i sin lilla etta med kokplatta på Fornminnesvägen. Han ser fram mot födelsedagen i september, då han ska fylla 71, men har såväl balansproblem som epilepsi.
Under de glada åren sjöng Lasse offentligt så ofta han kom åt. Överst på repertoaren stod Evert Taubes sång om Fritjof och Carmensita. ”Samborronbon en liten by förutan gata”, sjöng Lasse vare sig han var på Tuna torg eller i dåvarande folkparken, där han ofta blev kompad av kvällens orkester. Med stolthet brukade han berätta om den gången på Täby festplats, när han fick sjunga med Eberhart Jularbo. Det var en fjäder som hette duga i sopåkarens mössa.
– Nu har han inte sjungit offentligt sedan han höll allsång på en PRO-utflykt för några år sedan, säger Ann-Sofie.
 |
| Johan Show på Tuna Torg i början av 1980-talet. |
Förbön i kyrkan för Lasse
Lasse tömde soptunnor i kommunen och visste därför det mesta om de flesta. Sopbilen från Agne Bergs åkeri anlände tidigt om morgnarna till Fornminnesvägen där Lasse stod klar och väntade. För jobbet skötte han. Det var först efter avslutad arbetsdag som flaskan korkades upp. Lasse var dessutom intresserad av fotboll och en ivrig supporter till VBK.
– Han tyckte om att plocka svamp också, säger Ann-Sofie. Men nu kan han inte längre gå i skogen.
 |
Bondeförbundaren Gustav Nilsson, KS ord-
förande och pappa till fd kommunal-
rådet Elwe Nilsson (M). |
Gustav Nilsson gick i borgen
Och visst for han illa. Lasse har ramlat och slagit sig likaväl som han har blivit misshandlad. Vid ett tillfälle 1983 lät han en okänd olycksbroder sova över och fick en stol i huvudet och en skruvmejsel i ögat som tack. Lasse fördes till sjukhus och prästen Folke Holtz höll förbön i kyrkan.
Några månader senare föll han svårt mot en trottoarkant och ådrog sig den svårläkta skallskadan som småningom resulterade i epilepsi.
Då fick han sluta med sopåkningen.
I stället blev han skogsröjare på halvtid i kommunens arbetslag.
– Det var Gustav Nilsson som gick i borgen så att Lasse fick den här lägenheten, säger Ann-Sofie. Så länge Gustav levde, kom han regelbundet hit och förhörde sig om hur Lasse hade det.
Han hade onekligen sina välgörare.
Vägrade stanna på torken
Det var när nykterhetsnämnden lade sig i som de glada visornas tid var förbi. Lasse togs in för tvångsvård någonstans i Småland. Senare hamnade han på torken i Upplands Väsby. Dit kom han utan skor, en brist som Ann-Sofie rådde bot på.
– Några dagar senare ringde polisen och sa att Lasse hade rymt. Jag tog nyckeln och gick in i hans lägenhet. Här satt han och lade patiens. Du köpte ju nya skor åt mig, sa han. Jag måste ju pröva dem.
- En annan gång var han försvunnen i två dygn, innan jag hittade honom på Karolinska sjukhuset med ett band runt armen som det stod ”okänd man” på. De hade hittat honom medvetslös på Tuna torg. De kunde ju ha frågat vem som helst vem han var.
Lasse är numera nykter och har så varit i mer än tio år.
Allt för att slippa gå till Rådgivningsbyrån.
Han lever ett stilla, väl inrutat liv som han trivs med. Redan vid femtiden om morgnarna tar han rollatorn och går iväg för att hämta Metro och City.
Sedan hänger han på låset till Pressbyrån för att köpa Aftonbladet när de öppnar.
Han hinner precis hem och läsa tidningarna, innan det är dags att hämta lunchen på Väsbygården.
– Sedan går han ner till centrum igen, säger Ann-Sofie. Där sitter han med sina gamla kompisar på en bänk och tittar på folkvimlet. Det är många som hälsar och stannar för att byta några ord. Han är ju så känd sedan soptiden den gode Lasse.
Monica Antonsson
***
Och nu har Lasse alltså gått ur tiden.
Han begravs i Vallentuna kapell torsdagen den 29 mars klockan 13.30. Jag är säker på att han skulle vilja se många vänner omkring sig och höra "Samborombon" på dragspel. Han efterlämnar tack vare Ann-Sofies omvårdnad en förmögenhet om minst en miljon kronor. Hur mycket pengar det rör sig om exakt och vilket välgörande ändamål som ska gagnas offentliggörs inom kort.
Du var en sann glädjespridare, Lasse.
Tack för allt!
 |
| Rosie Ljungqvist |
Vi ska inte glömma Rosie Ljungqvist som också hjälpte Lasse.
Det påminner hennes barnbarn Tommy och Carina Persson om i början av april 2019 i samband att Lasses Lekplats ska byggas och han blir omskriven i lokalpressen.
Tommy och Carina berättar:
Våran Morfar och mormor flyttade till Vallentuna i början av sjuttiotalet från Finspång i Östergötland, då de ville ha barnbarnen närmare. Våran far hade då tillträtt som vice värd i bostadsrättsföreningen Granen och han ordnade så att morfar och mormor fick jobbet som fastighetsskötare i denna förening, och så va tills pensionen tog vid. Lasse var deras granne under hela denna tid.
För oss barn så var min mormors och även morfars omsorger om Lasse så vardagliga. Som barn så tänkte man aldrig på det. Det är först nu man inser vad de betydde för Lasse. Vad jag minns var påtagligt var att vissa personer inte var välkomna hos Lasse, då det ofta blev bråkigt där, att mormor var mycket mån om att Lasse åt varje dag ordentligt och att det var noga med att han kom med lönen på avlöningsdagen så att mormor kunde portionera den så att den räckte hela månaden. Det var alltid dagliga omsorger med Lasse. Att han drack var inget som det pratades om, det visste ju alla. I övrigt så var de god grannar.
Om nu någon skulle minnas mina morföräldrar, portis i granen, så sa man minns jag. Jag tror att man minns min morfar som lite speciell, en socialdemokrat ut i fingerspetsarna, en snäll man med bestämda åsikter. Han kunde aldrig någonsin ha fel. Det var enklare att hålla med och knyta näven i fickan än att ta en diskussion, för han gav sig aldrig. De som kände honom visste att han kunde allt om att fiska, samt att han hade fiskat med Tage Erlander.
 |
| Carl Ljungqvist |
Det kan vara värt att berätta en liten anekdot för att beskriva honom som person. Följande historia utspelar sig vid tiden då jag var arton år och skulle övningsköra. Vi skulle vid tillfället åka till Motala och jag vid ratten i hans nya Saab hans ögonsten. Vi åkte vägen förbi Kumla varpå morfar sa att bakom nästa backkrön så skulle vi få se Kumlaanstalten. Vi passerade nästa backkrön och där fanns ingen kumlabunker. Ingen vågade komentera detta faktum och spänningen var mättad när till slut kumlabunkern kom inom synhåll. Då drar morfar handen över näsan och gör ett snytljud och säger lungt citat: Å fan dom har flyttat på Kumlabunkern !!!!, slut citat. Det var helt tyst länge i bilen utan kommentar till detta. Det var Calle Ljungqvist i ett nötskal. Kanske någon minns honom !!. Mvh Tommy Persson å Carina Persson
Fotnot
Rosie Ingeborg Ljungqvist gick ur tiden den 27/12 1992. Hon bodde då på adress c/o Persson, Tallåsvägen 120 och var änka efter Karl Helge Ljungkvist som dog 5/2 1985.
Makarna Ljungqvist bodde i över 30 år på Fornminnesvägen 32 och var alltså grannar med Lasse Sop-Johan Johansson.
Jag är egentligen inte insatt i ärendet. Beloppet 5,3 mkr fick jag av en trovärdig person. Jag har inte kollat upp saken. Det kan med andra ord vara fel. Precis som det tydligen är nio och inte sex flyktingar det handlar om. En annan fråga är varför flyktingarna kallas barn. Det rör sig tydligen om unga män på upp till 19 år från krigsdrabbade länder. Varför är man inte ärlig med det?
