Gemytlig bok om Lasse och hans Vallentuna

Fyrtio år och sex kommunalråd

En kommunaltjänstemans bekännelser

Jag kan inte tänka mig en bättre titel. Speciellt som boken handlar om Vallentuna och i synnerhet som författaren heter Lars Lundqvist.

Han är en välkänd profil som haft allehanda uppdrag i kommunen sedan första vikariatet som föreståndare för Åby fritidshem 1975. När han gick i pension för något år sedan var han näringslivschef. Det är sannerligen inte illa pinkat. Hans arbetsliv tycks dessutom ha varit tämligen lättsamt och fyllt av glada hyss arbetskamraterna emellan. Åtminstone om man får tro den nu aktuella boken. 

Lasse Lundqvist är en toppenkille, det ska sägas först som sist, full av humor och ödmjukhet. Jag vet det. Vi har spelat revy ihop och han var en av de bästa. Dessvärre lät han sig bara övertalas två gånger (1991 och 2000). Bandet Electric Markim Orchestra kändes viktigare, tyckte han. Himla synd. Vi gick sannerligen miste om en stjärna. Men nu är han alltså författare.

Redan i inledningen till ”Fyrtio år” skriver Lasse att somligt i hans berättelse kan ha hamnat på fel årtal. Han minns det han minns, helt enkelt. Resultatet är varken faktabok eller litterär berättelse. Det är hårda puckar och raka rör, tycker han och ber om ursäkt redan i prologen. Så är det gjort! För säkerhets skull skriver han vidare:

- Denna bok är inte lämpad för personer under 50 år! 

Lasse släppte sin första bok ”Nejlikan och landet” om uppväxtåren i Stockholm 2002. En hel del i den nu aktuella boken har samma tema. Det är fina Stockholmsskildringar ur en grabbs ögon i ett fängslande tidsdokument. Men vi får också veta hur han den olidligt varma sommaren 1975 rattade sin folkvagnsbubbla till Vallentuna för att söka jobb. Annars var livet mest kärlek och musik. Han spelade gitarr och skrev politiska protestlåtar som man skulle göra på den tiden.

- Otrogen mans kvinnoförtryckarjazz, hette en.

- Jag vill leva i slowmotion, hette en annan. 

Om de sex kommunalråden får vi faktiskt inte veta särskilt mycket. De flesta glider mest bara förbi för att motivera titeln. Först ut var emellertid Carl Erik Wikström (C) som Lasse emellanåt fick gå och köpa tobak åt. 

- Det var ett hedersuppdrag. Ibland fick jag lägga ut ur egen ficka vilket han gömde bort.

Elwe Nilsson (M) kom härnäst, en infödd vallentunabo med hårda förhandlingsnypor. Elwe sa att Lasse var kommunens onödigaste tjänsteman. Jag har faktiskt hört det i min dåvarande roll som lokalreporter. Lasse var förste praktikant på personalavdelningen och sånt tyckte Elwe att staten skulle stå för. Men Elwe är Elwe och ingen skugga faller över honom i Lasses bok. Bra det. Han är vår liksom. 

I onödan sparkade chefer

Det är väl egentligen bara två politiska katastrofer  och en dito kommunchef (Erik Sörlin) som Lasse tar upp. 
1) Moderaternas generalsvek mot Sten-Åke Adlivankin och 
2) Örjan Lids svindlerier av hela det demokratiska systemet. Ingen har blåst skattebetalarna någonstans mer än vad han gjorde. Alla som ifrågasatte hans göranden och låtanden fick sparken. I dag är vallentunaborna säkert världsledande vad gäller betalda avgångsvederlag till helt i onödan sparkade chefer.

Men Lasse spiller inte särskilt mycket krut på det. Han väljer att mest berätta om sånt som är trevligt, kul och dråpligt. Som exempelvis kungens besök 1991 när kommunen snålade in på kostnaderna genom att bara måla tre sidor av Kårstas stationshus - det som Dagens Nyheter plåtade från precis rätt håll. 

Nästan lika dråpligt var det när president Bill Clinton var här och spelade golf 2002. Kommunledningen försökte imponera på världskändisen med en isskulptur fast det var mitt i juli. 

En annan vandringssägen som här får sin förklaring är att ABBA fortfarande skulle vara skyldiga Vallentuna kommun en gratiskonsert för lån av gratis replokal. 

Lasse väver samman de lokala händelserna med rikshändelser som Rudolf Meidners löntagarfonder och miljöskandalen BT Kemi i skånska Teckomatorp och med världshändelser som Tjernobylolyckan 1986 och Tsunamin 2004. Allt för att ge innehållet perspektiv. Många kända vallentunabor passerar revy men nu får man se dem genom Lasses ögon. Det är lika trevligt som bekantskapen med hans gamla Amazon lagad med plåt, popnitar och plastic padding.

Malin Vestberg, Carola Berglund 

och Jacqueline Gaborn 

Vallentuna Revyns balett 1991

Nej, de strippade inte på borden!

Men en sak blev lite fel. Baletten strippade inte på revyns avslutningsfest. Jag skrattar gott åt påståendet och anar att Lasse möjligen fått för mycket av den där vätskan (läs: rödtjut) han skriver om:   

"Efter sista föreställningen hölls det avslutningsfest på en restaurang utmed Fabriksvägen. Det var ett hålligångande av större mått och en viss vätska som flödade i stora mängder. Tjejerna i baletten dansade och strippade på borden. Alla släppte loss, det var trots allt en viss anspänning med att uppträda. Dagen efter skulle det städas på teatern. Stämningen var inte lika hög då men de allra flesta ställde upp."

Krogen hette Nordins och drevs av turkar. I stället för de sedvanliga pizzorna (lönen för revyarbetet var i alla år en gratis pizza) hade vi beställt ”Turkisk afton”. Vi hade nämligen upptäckt att turkarna var bättre på att laga turkisk mat än annat. 

Carola i baletten - numera är sminkös på Kungliga Operan - kunde dessutom dansa magdans och var därför kvällen till ära klädd i tvättäkta magdansutstyrsel. Efter middagen klev hon sedan upp på långbordet för att till tonerna av smäktande turkisk musik dansa sig fram mellan askoppar (man rökte inne då!) och sockerskålar. Allt medan turkarna fäste sedlar i hennes kläder. Väl i andra änden av bordet hade hon tjänat ihop en bra slant vilket inspirerade några betydligt stadigare primadonnor att göra detsamma. Några pengar för dem blev det dock inte, men kul var det. 

Nåja, man minns vad man minns, som sagt, och det får man stundom vara glad för. 

Lasse Lundqvists nya bok är sammantaget en mycket trevlig läsning för alla gamla vallentunabor som har varit med ett tag. Mycket har hänt i kommunen och Lasse har suttit på första parkett. Han är dessutom en god berättare. 

Så köp boken! 
Den hör hemma i varje lokal bokhylla. Går han runt så blir det kanske flera böcker. Jag hoppas på det. Jag skulle gärna se en mer ingående bok om det politiska myglet som han måste ha sett i Vallentuna. 

Om någon sitter inne med detaljerna så är det nog Lasse...

Men va fan Väsbygården...!

"Toaschema och vätskeransonering"

Expressen Publicerad 3 jan 2017 kl 08.16

Karin har varit fånge på sitt rum i åtta år!

De enda gånger Karin fått komma ut är när hon tvingats besöka sjukhus.
Det värsta är att hon inte får gå på toaletten eller dricka när hon vill, tycker Karin.
– Det här är ett helvete. Det är psykisk terror.

"Karin förlorade ena benet i en olycka för snart tio år sen. Nu är hon fast mellan fyra väggar i rummet på Väsbygårdens äldreboende i Vallentuna.
– Jag har legat på det här sättet i tio år snart. Jag har förlorat allt.
De enda gånger Karin varit utanför sitt rum är när hon tvingats till sjukhus.
– Jag är naturligtvis förbannad och ledsen, jag har alla känseltangenter nedtryckta hela tiden. Jag har fått högt blodtryck här. När man stressas tillräckligt mycket och tillräckligt länge får man det.

Får inte gå på toa i tid
På golvet i rummet ligger blöjor slängda. Persiennerna är neddragna, rummet är halvskumt, och det mesta ljuset kommer från teven."

Sjuksköterskan och Karins gode man Mikael Solborg och Expressens Anna Bäsén

"Enligt äldreboendet lider Karin av psykiska problem. Två gånger har Karin skickats till psykakuten med tvång och poliseskort. Men psykiatrin tyckte inte Karin var ett fall för dem och skickade tillbaka henne. Både gode mannen Mikael Solborg och Karin ställer sig frågande till att hon skulle ha någon psykiatrisk diagnos.

– De ville inte ha mig där på psykiatrin. Jag är ju bevisat inte sjuk. Det var massor av specialister sittandes runtomkring mig där, jag tror det var fyra stycken där för att avgöra det, säger Karin."

"Mikael Solborg och Karin har anmält äldreboendet för vanvård till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Men äldreboendet friades eftersom det inte gick att styrka att Karin lidit fysisk skada."

"Väsbygårdens äldreboende ska vara ett tryggt boende med god omvårdnad och sjukvård, enligt hemsidan. Mikael Solborg tycker att äldreboendet bryter mot alla etiska riktlinjer och regler som finns.
– Det här är värre än ett fängelse. Jag tror att fångarna på ett fängelse har det mycket bättre, de har mycket mer aktiviteter och godare och bättre mat. Allting är bättre."

"Karins behov är grundläggande, tycker den gode mannen.
– Hon behöver få komma på toa när hon vill, få vatten och dryck när hon vill, och mat som hon kan och vill äta. Hon skulle behöva vänlighet, att folk pratar med henne som man pratar med vem som helst."

Enligt Karin och gode mannen skar det sig med en del av personalen från början. Sedan dess har Karin särbehandlats.
– En av cheferna sade att Karin inte är en människa. Om hon inte är en människa, vad är hon då? Hon är en människa med samma behov som chefen. Hur kan man säga något sånt? Det är skrämmande men visar på mentaliteten här på något sätt, säger Mikael Solborg."

"– Snälla försök hjälp mig att få slut på det här helvetet."

Bra jobbat Mikael Solborg, Anna Bäsén och Expressen!

Hör reportaget och läs artikeln här.

Skamligt Väsbygården!

Om ni inte vill ha henne där så får ni väl hjälpa henne därifrån. 
Till något bättre. Och människovärdigt.
Hur svårt kan det vara?!