En bok att famna och tycka mycket om...

Majken Öst-Söderlund
Foto: Frida Söderlund

Det kan vara på sin plats att börja med en programförklaring. Kollega Majken Öst-Söderlund och jag är nämligen stöpta i väldigt olika formar och uppväxta i vitt skilda världar. Hon är frilansjournalist med en religiös framtoning som ibland har skrämt mig lite eller medveten om det religiösa strafftänkandet kanske rättare sagt gett mig komplex. Oftast har jag läst hennes artiklar i tidningar som Dagen och Svenska Journalen även om det numera händer att hon emellanåt medverkar i familjetidningar där jag har min hemvist.

Majken Öst-Söderlund har sin tro om vilken jag ingenting vet. Själv är jag befriad från organiserad religion. Civilkurage, sanning, medmänsklighet och den gyllene regeln räcker alldeles utmärkt som ledstjärnor för mig. Med dessa ögon jag har läst hennes bok ”Det enda jag vet” och fått mig ett stänk av lycka till livs. Jag är väldigt förtjust i hennes barndomsskildring.  

Det är två vitt skilda berättelser som parallellt snirklar sig framåt i ”Det enda jag vet”. Vi får möta författarens man som "aldrig ens gått i söndagsskola" men som ömsint och positiv är kärleken personifierad. Vi får följa deras första graviditet med allt vad den bär med sig av oro. Den till och med omgärdar berättelsen om författarens tio, tolv första barndomsår på ett blåsigt gärde i Östensö i finska Österbotten där järnvägen och farmors hus är närmaste grannar - ett genidrag i sig. Viktiga ingredienser är bönehuset i Bennäs och Maranatarörelsen där ”den vackre” med sång och musik charmar både stora och små. Hos Maranata får man klappa i händerna. Det skulle aldrig gå an i Betel. Det är hebreiska, får jag veta när jag googlar. Betel betyder Guds hus.

Majken Öst-Söderlunds berättelse är ett lika underhållande som intressant tidsdokument om livet förr i de finska svenskbygderna, ett liv som såg precis likadant ut här om än något tidigare kanske. Ibland känns scenerna som klippta ur förra seklets början eller åtminstone från Madickens tid, åren för första världskriget. Det är gårdfarihandlare och stolliga evangelister. Det är högmod och fåfänga. Det är torrdass med många hål och salt att borsta tänderna med i stället för tandkräm. Sånt som min farfar berättade om från sitt djupt religiösa Dalsland varifrån han faktiskt flydde 19 år gammal 1920. Om tidsskillnaden beror på att religionen höll folk tillbaka eller om den så kallade utvecklingen kom något senare till Österbotten, vet inte jag. I Majken Öst-Söderlunds barndomsskildring är i alla händelser drömmen om ”Svärje” det ständigt återkommande.    

Men det är 1960-talet hon skildrar. Vi barn lärde oss fortfarande psalmverser utantill både här och där likaväl som vi calmettevaccinerades mot tuberkulos. Strax kom nylonskjortor, banlontröjor och krimplinklänningar och så småningom också gummibandstvist, Monopol och Svensktoppen med Gunnar Wiklund. I författarens miljö väckte skilda föräldrar anstöt och på bordet serverades uppvärmd kalops på burk. Majken Öst-Söderlund ger prov på ett enastående minne och som läsare förnimmer man allt inklusive dofter och odörer av svett, smuts och uppkastningar. Här finns lockelsen i det förbjudna, strafftänkandet och hotet om helvetet liksom synden själv som kunde bestå av att använda läppstift.

Berättelsen om livet i Östensö i skuggan av andra världskriget är varmt och kärleksfullt skriven. Livets mening var många gånger en enda lång väntan på att Jesus skulle komma och då gällde det att duga. Majken Öst-Söderlund berättar med humor och distrans om sin barndoms verklighet sedd med det oskyldiga barnets ögon. Mig roar det alldeles särskilt att de äldre syskonen vågade trotsa påbuden och att brodern prenumererade på Fib-Aktuellt. Man kan lugnt konstatera att det är som det är även bakom religiösa fasader.

- Mammas dröm om framtiden tog slut i vårt gula hus vid åkanten inte långt från järnvägen, skriver författaren om mamman som dog alldeles för tidigt av cancer alla högljudda böner till trots.

Men det var kanske bättre det än att tappa förståndet och hamna på Dårhuset där folk var instängda och det ”stank av rädslans och ångestens svett” och där ”några grät så att ögonen var såriga och röda”.

Majken Öst-Söderlund växte upp, tog studenten och flyttade så småningom till ”Svärje”. Det var - som det står i presentationen av boken - dags att om än lågmält och utan bitterhet göra upp med den speciella väckelsemiljön som präglat hennes barndom, den som här är så charmerande skildrad att boken är värd att famna och tycka mycket om.

Det jag inte begriper är titeln. Så jag mailar och frågar.

- Den anspelar på den där sången som min styvmor sjunger i drömmen på slutet, när hon kommer på skyarna med sin nypolerade gitarr, skriver Majken Öst-Söderlund till svar. Det är en väldigt känd psalm/läsarsång, som de flesta frikyrkliga kan. Den lyder: Den enda jag vet det är att nåden räcker, att Kristi blod min synd min skuld betäcker. Det var den enda som blev kvar, när jag lämnade barndomens rädsla och skräck för helvetet och Guds straff, att få lita på att den där nåden räcker för mig och för alla. Frågan finns ju kvar och ältas i det oändliga i kyrkorna. Finns det en himmel? Finns det ett helvete? Och i så fall, vem kommer vart? Jag har inget annat svar än. Det enda jag vet är att nåden räcker.

Så blev det klarlagt också.

När boken tar slut letar jag en stund efter flera sidor. Jag vill veta hur det går, men det får jag inte.  Majken Öst-Söderlund har smugit in en riktig cliffhanger och den ska jag förstås inte avslöja. Det tyder möjligen på att det kommer en fortsättning. Låt oss hoppas på det.

Monica Antonsson

”Det enda jag vet” är utgiven på Artos & Norma bokförlag vars bokutgivning består av böcker inom ämnet teologi, spiritualitet med angränsande ämnesområden.