Publicerad 15:11, 21 aug 2018
Ny badstrand i Vallentuna
Ny badstrand i Vallentuna
Sandstrand, brygga och picknickbord – så blir det vid badplatsen vid Gustavs Udde. I morgon börjar den byggas. Det blir Vallentunas tredje kommunalägda badplats.
Båtbryggan kommer att renoveras och enligt ett pressmeddelande kommer badplatsen inte störa de strövområden som finns i områden. ”Inte heller kommer strandlinjen skymmas”, skriver kommunen i ett pressmeddelande.
– Äntligen får vi nu chansen att bada och simma vid ett kommunalt strandbad också nära Vallentuna centrum. Badplatsen kommer fortsatt sätta stort fokus på att hålla vattenkvaliteten i Vallentunasjön hög, säger Lars Carlsson, C, ordförande i fritidsnämnden.
– Området kring Gustavs udde är vackert och sjön är väldigt tillgänglig just här. Det kommer bli en bra utgångspunkt året runt. Skridskor på vintern, bad resten av året, berättar Josef Rosengren, lokalsamordnare.
Först ska en båtramp byggas, efter det ska sandstranden anläggas. Arbetet beräknas vara klart i mitten av september.
Hege Hellström
Båtbryggan kommer att renoveras och enligt ett pressmeddelande kommer badplatsen inte störa de strövområden som finns i områden. ”Inte heller kommer strandlinjen skymmas”, skriver kommunen i ett pressmeddelande.
– Äntligen får vi nu chansen att bada och simma vid ett kommunalt strandbad också nära Vallentuna centrum. Badplatsen kommer fortsatt sätta stort fokus på att hålla vattenkvaliteten i Vallentunasjön hög, säger Lars Carlsson, C, ordförande i fritidsnämnden.
– Området kring Gustavs udde är vackert och sjön är väldigt tillgänglig just här. Det kommer bli en bra utgångspunkt året runt. Skridskor på vintern, bad resten av året, berättar Josef Rosengren, lokalsamordnare.
Först ska en båtramp byggas, efter det ska sandstranden anläggas. Arbetet beräknas vara klart i mitten av september.
Hege Hellström
När jag var liten badade alla i Vallentunasjön.
Vi som bodde i Bällsta badade vid Badbergen, rakt nedanför Bällsta stationen, där man då hade huggit ut en kanske 15 meter bred badränna ut i sjön genom vassen som då stod tät och nådde minst 15 meter ut från stranden. Vi hoppade i vattnet från bergknallarna men det fanns också en liten, kanske tre meter bred sandstrand för de allra minsta. Den sträckte sig några få meter ut och sedan var det gyttja, sval och lös mot fötterna, så man måste kunna simma åtminstone hjälpligt.
Såväl min far som min farfar hade båt och fiskade i sjön. De berättade båda att de sommartid hade gått över sjön till andra sidan vid Uthamra, där det också fanns en badplats. Det innebar att de hade simmat eller liknande och hela tiden haft kontakt med gyttjan. Det går inte att stå på bottnen men djupare än så är inte Vallentunasjön.
De som bodde i centrala Vallentuna badade i Kyrkviken och strax intill fanns/finns kommunens reservvattentäkt. När centralorten någon gång på 1950-talet begåvades med kommunalt vatten och dito toaletter uppstod problem med vart man skulle leda avloppet. Jag vet inte vad de dåvarande politikerna tänkte med, men avloppet leddes rakt ut i sjön.
En barndomsvän drabbades av paratyfus i mitten av 1950-talet när hon fyra, fem år gammal badade i Kyrkviken. Hon fördes till Mörby lasarett och blev kvar där i flera veckor kanske ännu längre. Före detta energiministern och riksdagens talman Birgitta Dahl (S) har berättat för mig om de fula utslagen hon och syskonen fick när de badade i Kyrkviken. Så småningom kom reningsverket som tog hand om det mesta av centralortens avlopp men på 1980-90-talen - under min tid som lokalreporter - fick jag ibland rycka ut med kameran när det hade regnat våldsamt. Då breddade avloppet - det blev översvämning i ledningarna - så bajskorvar, toapapper och gamla kondomer låg i stinkande högar helt öppet på marken ungefär där den lilla bron är längs promenadvägen från Bällsta till kyrkan.
Men vi badade alltså och när vi blev lite större fick vi cykla till Täbys badplats strax intill Nygård. Där fanns parkeringsplats, omklädningsrum, torrdass och bryggor med hopptorn. Ja, ibland var till och med glasskiosken öppen. Täby havsbad, sa mamma som har ett väl utvecklat sinne för humor. Där var sandstranden betydligt längre. Man kunde dessutom gå kanske 10-15 meter ut innan gyttjan tog vid.
Det var när Vallentuna började byggas ut som badandet upphörde i Vallentunasjön. De nyinflyttade tittade på vattnet och rynkade på näsan utan att fatta att gyttjan var orsaken. Hälsovårdsmyndigheterna dömde ut sjön - trots att Rösjön, enligt initierad uppgift, i praktiken var smutsigare - och badandet upphörde.
Därför är det särskilt roligt om vattnet nu är så bra att Lars Carlsson (C) och hans fritidsnämnd lyckas med konststycket att anlägga en ny badplats i Vallentunasjön.
Det tycker åtminstone jag.
Bilderna är tagna vid Täby badplats sommaren 1964.
Gustavs udde
Gustavs Udde i Bällsta är - med en stor portion vänligt sinnad ironi - uppkallad efter kommunens starke man Gustav Nilsson.
När östra Bällsta byggdes på 50-talet sprängdes en hel del berg som måste fraktas bort. Byggjobbarna visste inte var de skulle göra av all sprängsten och med lastbilsflaken fyllda av ringde de Gustav som sin vana trogen fattade beslut på ort och ställe.
- Han kom på idén med en pir, säger sonen Gunvar. Det fanns ju ingen annanstans att förtöja båtar i Vallentunasjön.
Läs mer om Gustav Nilsson här.
Därför är det särskilt roligt om vattnet nu är så bra att Lars Carlsson (C) och hans fritidsnämnd lyckas med konststycket att anlägga en ny badplats i Vallentunasjön.
Det tycker åtminstone jag.
Bilderna är tagna vid Täby badplats sommaren 1964.
Gustavs udde
 |
| Gustav på Gustavs udde |
När östra Bällsta byggdes på 50-talet sprängdes en hel del berg som måste fraktas bort. Byggjobbarna visste inte var de skulle göra av all sprängsten och med lastbilsflaken fyllda av ringde de Gustav som sin vana trogen fattade beslut på ort och ställe.
– Kör ner och tippa det i sjön, sa han. Det fanns som vanligt ingen tid att invänta demokratiska beslut. Resultatet blev en jättelik hög av sprängstensblock strax intill den plats där min farfar hade sin eka förtöjd och med ryssja brukade fiska gädda. Så småningom jämnades stenberget ut, täcktes med jord och blev en konstgjord udde.
– De har döpt den efter mig, sa Gustav stolt varje gång han stod framför skylten och lät sig fotograferas. Sämre landmärken kan man lämna efter sig, tyckte han. Han uppfattade aldrig ironin i namnvalet eller tog den i varje fall inte till sig. - Han kom på idén med en pir, säger sonen Gunvar. Det fanns ju ingen annanstans att förtöja båtar i Vallentunasjön.
Läs mer om Gustav Nilsson här.
